Inbillning Synonymer Betyder Uttal

• föreställning
• illusion
• synvilla
• vanföreställning
• villfarelse

Hur används ordet inbillning

1. Bergius invaldes 1766 i Vetenskapsakademien, där han två gånger fungerade som preses, nämligen 1769, då han höll ett Tal om svenska ängsskötseln och dess främjande genom lönande grässlag – vilket tal väckte uppseende även utomlands och eggade till nyttiga försök i Sverige - samt 1780, då han höll sitt om ofantlig beläsenhet vittnande Tal om läckerheter, både i sig sjelfva sådana, och för sådana ansedda genom folkslags bruk och inbillning, vilket efter hans död utgavs (i två band 1785, 1787) av Peter Jonas Bergius och Samuel Ödmann samt översattes på tyska av J.R. Forster och K. Sprengel (1792-93). Detta verk återutgavs 1960 på svenska av Knut Hagberg. (källa)
2. I egenskap av tidstypisk bohemisk drömmare fungerade Kléens person väl för de författare som önskade placera in honom i ett "franskdekadent" fack, utan att studera hans litterära produktion mer än i förbigående. Kléens artiklar och recensioner av bland annat Oscar Levertins Legender och visor 1891 gav uttryck för en stark dragning åt moderna franska förebilder, vilket inte gick läsarna och det litterära Sverige förbi. Han skrev även i slutet på 1890-talet två längre essäer om både Charles Baudelaire och Paul Verlaine. De beröringspunkter med ny europeisk litteratur som kan hittas i hans litterära produktion förstoras av den anledningen typiskt nog upp av exempelvis Carl David af Wirsén i dennes kritik av Kléens novellsamling Mogen sommar 1896: "Vi våga påstå, att hvarje sund normalt utrustad man eller qvinna med obehag och vämjelse skall läsa dessa otrefliga, lyckligtvis tämligen löjliga décadence-fraser, förestafvade af en i sig själf uppretande och stimulerande inbillning." I allmänhet hade kritikerna på 90-talet en ganska vag föreställning, med några undantag, om fransk symbolism och dekadent esteticism och blandade gärna ihop begreppen till något farligt franskt "fin-de-siècle-artat" som helst skulle hållas borta från svensk litteratur. Oscar Levertin, vilken annars var den kritiker som i Kléens samtid kan antas ha haft djupast kunskap om begreppen (vilket tydligt kan observeras exempelvis i de artiklar om bland andra Rimbaud och Baudelaire som han publicerade runt 1900), uttalade sig aldrig om Kléen. August Strindberg och den unge Ola Hansson är andra litterära personligheter som i ett svenskt perspektiv tidigt experimenterade med de moderna franska idéerna. (källa)