Synonymer till inbärga
Vad betyder och hur uttalas inbärga
Inbärga uttalas in|bärga (lös eller fast sammansättning) -de.
Inbärga betyder (ngt åld.).
Ordformer och varianter av inbärga
Aktiv
- inbärga
- infinitiv
- inbärgar
- presens
- inbärgade
- preteritum
- inbärgat
- supinum
- inbärgande
- presens particip
- inbärga
- imperativ
Passiv
- inbärgas
- infinitiv
- inbärgas
- presens
- inbärgades
- preteritum
- inbärgats
- supinum
Perfekt particip
- inbärgad en
- ~ + subst.
- inbärgat ett
- ~ + subst.
- inbärgade den/det/de
- ~ + subst.
Inbärga är ett verb
Verb (av lat. verbum, ord), ordklass som innefattar ord som uttrycker handlingar, skeenden, processer, tillstånd och liknande. En vanlig minnesramsa, som även finns i många andra varianter, är Verb är någonting man gör, cyklar, tutar, springer, kör. Exempel på verb är redigera, skriva, åldras, må, trivas, sjunga, ljuga. Eller helt enkelt ord man kan sätta att framför.
Hur används ordet inbärga
Consus (latin condere, inlägga) var i romersk mytologi en fornromersk skördegud, beskyddare av säden och sädeslagren samt särskilt grödans inbärgande i ladorna. Till hans ära firades skördefesten Consualia 21 augusti och en fest efter avslutande av tröskningen 15 december. Vid varje fest uppgrävdes ur jorden gudens altare, förstlingsoffer frambars, dragarna bekransades och kappkörning med mulåsnor anställdes.
På Gustav Vasas tid omtalas gården vid Högby första gången år 1538. Med början från 1540 lät Gustav Vasa upprätta jordeböcker över sina och kronans egendomar, som senare kom att uppta även skattehemman och frälsehemman. Av den jordegendom, som fråntogs kyrkan och prästerna, lade han nära 12.000 hemman under kronan. Senare, på 1690-talet utökades listan med ytterligare egendomar och blev då ett fullständigt fastighetsregister och nya större revideringar skedde 1825 och 1884. Jordeboken förvarades i Kammarkollegium för hela riket och i Lantmäteriets olika lantmäterikontor för de olika länen i Sverige, de äldre jordeböckerna förvarades i de olika landsarkiven. Kungen lade sig i såväl stort som smått i riket. Gustav Vasa var själv Sveriges störste och skickligaste jordbrukare. Han for ofta omkring till sina gårdar, han ägde till slut 5.000 hemman, och såg till, att de sköttes på ett mönstergillt sätt. När han reste i landet undervisade han bönerna, hur de rätt skulle bruka sina åkrar, röja sin ängar och inbärga sin gröda.
