Ingenjörsassistent Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet ingenjörsassistent

1. Winkel, som var son till godsägare Adolf Winkel och Oline Roulund, blev polyteknisk kandidat 1865, var ingenjörsassistent i Ivigtut 1866–1867, vid järnvägsanläggningar på Själland 1868–1870, vid olika järnvägsentreprenader 1870–1878, medintressent, tillsammans med bland andra Fritz Johannsen och William Werner, i ett entreprenadföretag för järnvägsanläggningar 1878–1901 och ägare av Dybvad Hovedgård från 1900. Han var medlem av Fjerritslev–Nørresundby–Frederikshavnsbanens direktion 1899–1907, av Skagensbanens styrelse från 1901, av Dansk Ingeniørforenings styrelse 1901–1910, av styrelserna för Privatbanernes Ulykkesforsikringsforening och Privatbanernes Pensions- og Enkekasse samt av Privatbanernes representation. (källa)
2. Albert Isakson var son till ornamentsbildhuggaren Albrecht Isaksson. Efter mogenhetsexamen i Stockholm 1874 var han tjänsteman i tullverket och studerade samtidigt vid Teknologiska institutets fackavdelning för maskinbyggnad, varifrån han utexaminerades som civilingenjör 1877. Isakson var ingenjörsassistent och ritare vid Domnarvets järnverksbygge, tjänstgjorde 1878 som tillförordnad professor i teoretisk mekanik vid Tekniska högskolan, var 1878–1879 verkstadsingenjör vid Sjöbergs skeppsvarv och 1879–1880 tillförordnad lektor i matematik och fysik vid Tekniska elementarskolan i Borås. Från 1880 ägnade sig Isakson uteslutande åt sjöfartstekniska uppgifter. Han var 1880–1889 skeppsmätningskontrollör i Stockholm, 1889–1930 skeppsmätare i Stockholms tullkammaredistrikt och 1888–1930 skeppsbyggeriinspektör vid Lloyd´s Register of Shipping. Isaksson var ofta anlitad i kommittéer på sjöväsendets olika områden och deltog 1902–1907 som sakkunnig i revisionen av de 1880 utfärdade skeppsmätningsförfattningarna. Han tog 1902 initiativ till bildandet av Sveriges allmänna sjöfartsförening, där han som styrelseledamot 1902–1930 bland annat åstadkom upprättandet av tre livräddningsstationer på Hallands kust. Han var en av stiftarna till det 1907 bildade Svenska sällskapet föräddning av skeppsbrutna. Som ledamot av Stockholm stadsfullmäktige 1909–1919 genomdrev han byggandet av en stor isbrytare, företrädesvis för sjöfarten på Östersjön. Han var magistratsbesiktningsman för fartyg i Stockholm 1892–1930. Isakson var även ledamot i Stockholms handelskammares skiljenämnd 1917–1930 och tillhörde styrelsen i ett flertal facksammanslutningar. Ivrig segelsportare donerade han premieyachter till Stockholms läroverk. Isaksson var uppfinnare på fartygsområdet, bland annat med en världspatenterad hydraulisk backslagsanordning för motorfartyg, och publicerade avhandlingar rörande skeppsmätning, skeppsbyggnadskonst och sjöfart samt utgav reseskildringen Från Kina till Röda havet (1910) och Notes on yachts an yachting in Sweden (1923). (källa)
3. Greve utexaminerades 1891 som byggnadsingenjör på Kristiania tekniska skola och var därefter under två år anställd som ingenjörsassistent vid NSB:s brokontor och Kristiania ingenjörsväsende. Han studerade senare arkitektur vid högskolan i Berlin, var under två år assistent hos Bruno Schmitz där, etablerade sig 1897 som arkitekt i Kristiania och vann första pris vid flera av de största arkitekttävlingarna. (källa)
4. Arthur Ramén utexaminerades från Kungliga Tekniska högskolans kemiska fackskola 1896, var 1897–1901 ingenjör vid Svenska bitsocker A.B., anlade 1902 A.B. Dalby spritfabrik, var 1903–1906 ingenjörsassistent samt 1906–1916 överingenjör och teknisk chef vid Hälsingborgs kopparverks A.B., för vars utveckling han nedlade ett uppskattat arbete. 1916 blev Ramén konsulterande ingenjör och chef för A.B. Ramén patenter, som exploaterade av honom gjorda uppfinningar, främst en tillsammans med Jacob Beskow utarbetad rostningsugn samt metoder och anordningar för metallurgiska och kemiska industrier. Ramén invaldes 1919 som ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien. (källa)