Inkomstpolitik Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet inkomstpolitik

1. Dahlgaards politiska karriär började i Radikal Ungdom och som redaktör av tidskriften Tidens Tanker. Han började kandidera till Folketinget för Det Radikale Venstre 1950, men blev inte vald förrän 1971. Han stod partiledaren Hilmar Baunsgaard nära och var en av dem som möjliggjorde att partiet, från att ha samarbetat med Socialdemokratiet, ingick i en koalition med Venstre och Det Konservative Folkeparti. Efter koalitionens valseger 1968 utsågs Dahlgaard till arbetsminister. Han var en av initiativtagarna till Perspektivplan I, som var den första större ekonomisk-statistiska utredningen av samhällsutvecklingen i Danmark. De förslag som utarbetades med denna plan blev dock aldrig realiserade. Han genomförde flera viktiga reformer på arbetsmarknaden, bl.a. att deltidsarbetande fick rätt till arbetslöshetsförsäkring, att outbildade anställda fick bättre möjligheter till utbildning och omskolning, den lagstadgade rätten till semester förlängdes, arbetsförmedlingskontor upprättades och arbetslösas flyttomkostnader täcktes för att öka mobiliteten på arbetsmarknaden. Han ingick dessutom i regeringens ekonomiska utskott, som bl.a. utformade närings- och inkomstpolitiken samt förberedelserna för den danska kommunreformen 1970. (källa)
2. Den demokratiskt valda regeringen, som tillträdde i april 1992, lanserade ett ambitiöst ekonomiskt reformprogram för att få stopp på den ekonomiska nedgången och sätta landet på en väg mot marknadsekonomi. Nyckelfaktorer var en liberalisering av pris- och varuutbytessystem, konsolidering av statsinkomsterna, återhållsam valutapolitik och en fast inkomstpolitik. De kompletterades av ett obligatoriskt paket av strukturreformer, vilka inkluderade privatisering, entreprenörskap, reformering av finanssektorn och skapande av ett ramverk av lagar för marknadsekonomi och aktivering av den privata sektorn. De flesta priserna släpptes fria och är nu på eller nära internationell nivå. Större delen av jordbruket, bostadsbranschen och småindustrin privatiserades. Framgångarna fortsatte med privatiseringen av transport-, tjänste- och små och medelstora företag. 1995 började regeringen att privatisera även större statliga företag. (källa)
3. Österrike leddes under långa perioder av koalitionsregeringar bestående av Socialdemokraterna och Österrikiska folkpartiet och har precis som Sveriges präglats av korporativism med inflytelserika fackföreningar och arbetsgivare som verkat gemensamt. Julius Raab skapade den form av samarbetsdemokrati och inkomstpolitik som gestaltades i den paritetiska kommissionen. (källa)
4. Valet 1964 var ett nederlag för partiet och man lät därför ompröva sin politik, resultatet var en klar högervridning. Edward Heath vann valet 1970 på ett program som bland annat omfattade en minskad offentlig sektor, mindre statligt inblandande i näringslivet, en begränsning av fackföreningarnas frihet och ett brittiskt medlemskap i EEG (vilket sedermera blev EU). När Heath övergick till en statlig inkomstpolitik 1972 mötte han starkt motstånd från fackföreningsrörelsen och efter att gruvarbetare hade genomfört en förödande politisk strejk år 1974, förlorade det Konservativa partiet valet samma år. (källa)