Innerst Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet innerst

1. Ursprungligen avsåg ordet en större galär, men sedan mitten av 1800-talet har man i Norden med galeas avsett den vanligaste typen av skutor, snedsegelriggad med två master, den förliga stormast och den akterliga mesanmast. Åländska galeaser har trots sitt namn lika lång eller något längre aktre mast, något som annars gäller skonerter. På bägge master brukar föras gaffelsegel, toppsegel och förr eventuellt ett par råsegel i toppen av stormasten, numera bara en salning. I fören har den för det mesta ett rätt långt bogspröt, där det är fästat ett eller två förstag, där man för klyvare. Innerst, från däck går ytterligare ett stag upp till salningen, där focken förs. I aktern finns vanligen en rätt rymlig kajuta, och på 1900-talet en styrhytt för rorsman vid ratten, och skepparens sjökort. Under de närmaste förra århundradena seglade hundratals, kanske tusentals, små fartyg av den typen runt Östersjön och Nordsjön kors och tvärs, och på de större insjöarna, med förnödenheter, den så kallade bondeseglationen. Ännu långt in på senare halvan av 1900-talet fraktade många familje- och partrederier sand, ved och grus från landsortshamnar till de större städerna med galeaser. Skepparna var för övrigt vanligtvis så erfarna att några sjökort egentligen sällan behövdes. (källa)
2. Hjärtmuskelcellerna har särskilda förbindelser mellan cellerna, på sätt som inte andra celler har, och bildar därför ett sammanhängande nätverk som fördelar nervimpulsen genom hjärtat så muskeln kan dra ihop sig på ett koordinerat sätt. Cellförbindelserna syns i histologiska preparat som färgade band, glansstrimmor. Innerst i hjärtats muskelvägg finns purkinjefibrer, ett slags specialiserade hjärtmuskelceller med funktion att leda den impuls som får hjärtat att dra ihop sig genom hjärtats vävnad. Hjärtmuskulaturen behöver mycket syre, och kapillärerna ligger tätt i hjärtat. (källa)
3. I Norge var husmann i äldre tid en hos bonden inneboende lantarbetare, senare kallad innerst. I början av 1900-talet betecknade ordet en bonde som fått brukningsrätt till ett stycke jord utan egen taxering. Jorden var underställd en skattlagd gård och husmannen var skyldig att erlägga en årlig avgift till gårdens ägare eller att mot dagspenning och kost utföra arbete på gården vissa dagar i veckan, således motsvarande en torpare. Husmannens rätt att behålla arrendet fick lagligt skydd 1851, och en lag 1928 gav honom rätt att tvångsinlösa husmanslägenheten. (källa)