Inrita Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet inrita

1. Den äldsta detaljerade kartan över S:t Petri kyrka och Dringenbergska kapellet skapades 1747 av J. Örngren. I kapellet inritas 6 korstolar på södra och 8 på norra sidan. (källa)
2. Lantmäteriverket har utvecklat en GIS-applikation som hjälper länsstyrelserna och kommunerna att på ett säkert sätt redigera gränserna för valdistrikten. Valdistrikten finns inritade på en digital karta som tillsammans med folkbokföringsuppgifter ger möjlighet att inför valen ta fram valdistrikt med optimal indelning. Valresultatet i enskilda valdistrikt kan enkelt följas med hjälp av klickbar webbkarta som till valet 2006 vidareutvecklades och blev helt automatiserad. (källa)
3. På Häradsekonomiska kartan, som utkom i början av 1900-talet, framgår att odlings- och kulturlandskapet har i stort sett bevarat sitt utseende. Ensamgårdarna (Barkarby, Berga, Hogsta, Lunda, Kyrkoherdeboställe, Norrby, Rörby och Söderby) finns markerade och även sex torp (Bergatorp, Bocktorp, Bråtatorp, Dyviken, Nytorp och Stekstorp) samt mindre stugor är inritade när häradskartan togs fram. Fortfarande idag går det utmärkt att orientera sig efter denna karta. (källa)
4. Ett pentagram är en femuddig stjärna inskriven i en pentagon, det vill säga spetsarna är sammanbundna med fem streck. En stjärna utan de fem sammanlänkande strecken kanske kallas för pentagram ibland, men är i själva verket en femuddig stjärna. En femuddig stjärna inritad i en cirkel kallas pentakel. Det är inget pentagram i den klassiska bemärkelsen, även om den ofta kallas så. Ordet pentagram kommer av grekiska πεντάγραμμον (pentagrammon), en substantivform av πεντάγραμμος (pentagrammos) som kan översättas "av fem linjer". (källa)
5. På 1950-talet dök den omdiskuterade Vinlandskartan upp. Det är en karta över den gamla världen med Vinland inritad som en ö, belägen sydväst om Grönland och delad i tre delar av inskjutande vikar. Kartan daterades först till cirka 1440. Senare har dess äkthet ifrågasatts. (källa)
6. På ön Ösel, som hörde till drottning Kristinas underhållsländer, hade en stor mängd oordningar inritat sig. Folket var okunnigt, oordentligt och vildsint, prästerna i hög grad råa och lastfulla, de medel, som anvisats till kyrkor, skolor och de fattiga, bortryckta eller förskingrade. För att söka förbättra dessa bedrövliga förhållanden ditsändes såsom superintendent en präst vid namn Justus Heinrich Oldekop, en nitisk, driftig och tilltagsen, men också häftig och obetänksam man, som oförskräckt angrep missbruken, utan hänseende till stånd eller person. Snart gjorde han sig också hatad av alla, och under tre års tid förhöll man hans lön, men han lät inte skrämma sig, sparade inte heller på bittra utfall mot något var, och för några sådana förgripliga yttranden lät Gustaf Kurck stämma honom förätta. Då reste Oldekop till Stockholm och anklagade, å sin sida, generalguvernören att ha låtit muta sig, vilket hade till följd ett yrkande av denne, att Oldekop, ehuru befullmäktigad superintendent, borde, såsom icke varande infödd svensk, betraktas såsom lösdrivare och därför träda i häkte under den tid han utförde sitt klagomål mot en rådsperson. Detta bifölls av regeringen och, efter tre fjärdedels års stillasittande i det osunda fängelset, var mannen så försvagad, att han knappast kunde stå på benen. Brahe, de la Gardie och Stenbock skaffade honom bättre utrymme och kost samt sökte även förmå Gustaf Kurck till eftergift, men förgäves. Däremot uppretade man sinnesstämningen emot Oldekop på Ösel så, att först öns prästerskap och sedan hela därvarande borgerskapet inkom med klagomål mot den stränge ivraren. Rannsakningen drog ut på tiden och Oldekop fick kvarsitta i häktet. Slutligen tillsattes en särskild domstol, varav ärkebiskopen var medlem, och då denne yttrade om Oldekop, att han var en förståndig man, påstod Knut Kurck, att ärkebiskopen för ett sådant yttrande borde förklaras jävig. Man ville tvinga Oldekop till avbön för Gustaf Kurck, men han kunde ej förmås till ett sådant steg, vilket hans samvete förbjöd honom. Dock, när tredje fängelseåret ingått, slappades Oldekops motståndskraft, och han förklarade sig äntligen villig till den fordrade avbönen, men nu påstod Bengt Horn, att Kurck inte borde släppa honom så lätt, och denna uppmaning lydde Kurck, ehuru både la Gardie bad honom åtnöjas med den erbjudna upprättelsen, och även Karl XI, nu bliven myndig, föreställde Kurck skriftligen, hur Oldekop, genom så lång fängelsetid och genom förnekad ämbetsutövning, vore tillräckligen straffad för det fel han kunde ha begått, "och", tillägger kungen, "vi tycka derföre, att I boren af kristligt medlidande något eftergifva och ej stå på högsta rätten, och vore en sådan försoning oss ganska angenäm, dock alltid den lagliga rätten eder förbehållen". På denna yrkade Kurck fortfarande, varför kungen återförvisade målet till domstolen, men ännu 1675 var det inte utrett. Då uppsköt kungen dess vidare handläggning samt befallde Oldekop resa till Ösel och där återta sin syssla. Det syntes emellertid hur farligt det var att den tiden anklaga ett riksråd och hur långsam rättegången kunde göras i dylika fall. (källa)
7. Så småningom fick kartverket en standardiserad bladindelning. I samband med det sattes ibland kartor från olika uppmätningstillfällen och med olika redovisningssätt ihop. Exempel härför är kartblad Stäket J112-75-8 som visar Stäksundet och Stäksön. Västra kartdelen (nuvarande Upplands-Bro kommun) härrör från före år 1876 (uppmätt 1859) och utan Stockholm–Västerås–Bergslagens Järnvägars järnvägsspår medan östra delen (nuvarande Järfälla kommun) är uppmätt 1901 och redovisar järnvägsspåret inritat. Vid Stäksundet och gränsen mellan Stockholms-Näs socken och Järfälla socken passar därför vägar och broar inte ihop. (källa)