Instiftelseord Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet instiftelseord

1. De äldsta eukaristiska bönerna härrör från de orientaliska och östliga kyrkorna. Ett förstadium till den anafora som senare skulle ingå i Markusliturgin har hittats på en papyrus från 300- eller 400-talet, men den ålderdomliga språkdräkten visar att texten måste ha författats omkring år 200. Strukturen påminner om judiska bordsböner av hög ålder, och det som skiljer denna eukaristibön från senare eukaristiböner på ett iögonfallande sätt, är att både instiftelseord och epikles saknas. Däremot innehåller bönen ordet "oblodiga", först känt från den kristne författaren Athenagoras' uttryck "oblodigt offer" år 185. En annan tidig eukaristibön – som ingår i den östsyriska Addais och Maris liturgi – används fortfarande av den assyriska kyrkan. Den nuvarande, bearbetade, versionen härrör från 500-talet, men dess ålderdomliga drag, som står judiska bordsböner nära, stöder förmodan att dess förlaga torde härröra från 200-talet. Vad som skiljer denna anafora från senare eukaristiska böner är att den – fastän den innehåller en epikles – saknar sammanhängande instiftelseord. Däremot parafraseras instiftelseorden på flera platser i texten. En svårdaterad eukaristisk bön, som under ett äldre forskningsläge har tillskrivits Hippolytos (170-235), och som i kraftigt bearbetat skick vidareförts och använts inom Etiopisk-ortodoxa kyrkan under namnet De tolv apostlarnas anafora, har på senare tid visat sig ingå i en antologi vars källmaterial förefaller härröra från skilda geografiska områden och tidpunkter. I sin ursprungliga version, som troligtvis färdigställts på 300-talet i Västsyrien eller Egypten, innehåller den instiftelseord och epikles, men saknar Sanctus. (källa)
2. I östkyrkliga, romersk-katolska och gammalkatolska eukaristiböner ingår även förböner för levande och döda. Redan i de flesta tidigkristna liturgier ingår mässans instiftelseord i eukaristibönen (några fåtaliga kända undantag är den assyriska Addai och Maris liturgi samt papyrus Strassbourg Gr. 254). I västerländska liturgier förläggs konsekrationsmomentet till instiftelseorden, i östliga liturgier anses konsekrationen ske under epiklesen, en bön med åkallan av den Helige Ande. (källa)
3. Under den katolska mässan uttalar prästen Kristi instiftelseord vid nattvarden, vilket enligt katolsk lära betyder att brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod. (källa)
4. Romersk-katolsk teologi framhåller att prästen när han läser mässans instiftelseord (Detta är min kropp...) bokstavligen förvandlar brödet och vinet till Jesu kropp och blod. Härigenom och genom förtäringen av det invigda brödet och vinet gestaltas Jesu offerdöd på korset symboliskt och görs på så sätt sakramentalt och oblodigt närvarande på nytt. Det enda historiska korsoffret upprepas inte utan närvarandegörs bortom tid och rum. De troende, som befinner sig i den av Gud skapade tiden, får på detta sätten glimt av Guds eviga tid. Den troende kan då förena sig och sitt eget lidande med Kristi eget offer. Därför talar katolsk teologi om kommunion (förening) hellre än om nattvard (måltid). (källa)
5. I Svenska kyrkan börjar nattvardsgudstjänster med syndabekännelse och förlåtelse (så kallat infogat skriftermål). Nästa huvudmoment är bibelläsning, ofta en text från Gamla testamentet, en från brevlitteraturen (episteltext) och en från evangelierna (evangelietext) och därefter en predikan. Därefter kan trosbekännelsen – credo – läsas, antingen den apostoliska eller den nicenska och följs ofta av kyrkans förbön och därefter av själva nattvardsgudstjänsten som inleds med en nattvardsbön, där bland annat instiftelseorden och Fader vår ingår. Traditionellt samlas man sedan i koret för att ta emot nattvarden, det förekommer också att prästen går ner till församlingen med nattvardsgåvorna. Gudstjänsten avslutas med tackbön och välsignelsen. (källa)
6. Enligt allmänkyrklig tro blir nattvardsgåvorna, brödet och vinet, Kristi verkliga kropp och blod i samband med konsekrationen (inom Västkyrkan traditionellt knutet till instiftelseorden). Romersk-katolsk syn innebär att brödet och vinet upphör att vara bröd och vin vid denna konsekration, vilket traditionellt beskrivs i transsubstantiationsläran. Liknande lära återfinns även i de östligt Ortodoxa kyrkorna. Den lutherska synen innebär att de konsekrerade nattvardsgåvorna är både Kristi kropp och blod samtidigt som de fortfarande också är bröd och vin: något som man menar stämmer överens med läran om Kristi två naturer - denna lutherska syn beskrivs i konsubstatiationsläran. (källa)
7. Reformatorerna Luther, Calvin och Zwingli, däremot, lärde att mässan främst var en måltid, en upprepning av Kristi sista måltid. Därav det protestantiska bruket att benämna mässan som nattvard. Lutheranerna företräder i likhet med de Romersk-katolska och Ortodoxa kyrkorna en tro på realpresensen, det vill säga att brödet och vinet i och med instiftelseorden verkligen är Kristi kropp respektive blod, av Martin Luther förklarat som att Kristus är "i och med och under" bröd och vin. De reformerta (Calvins och Zwinglis efterföljare) avvisar denna tanke och menar att talet om "Kristi kropp och blod" endast är symboliskt. Svenska kyrkan företräder den lutherska uppfattningen. (källa)