Jodförgiftning Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet jodförgiftning

1. I början av 1900-talet användes jodoform som antiseptikum, men har numera ersatts av effektivare medel, främst enär jodförgiftning var vanlig bland patienterna. Adolf Hitlers mor Klara avled 1907 av jodförgiftning som användes som en behandling mot hennes bröstcancer. Det användes dock i veterinärpraktiker även efter att det ersatts inom medicinen. (källa)
2. Risken för blodpropp behandlas med antikoaguleringsmedel såsom Waran. Medicinering med en hjärtselektiv beta-blockerare, beta1-selektiv brukar vara den första åtgärden. Beta-blockad kan i någon mån minska risken för att flimmer uppstår, men den främsta fördelen är att den tar ner hjärtfrekensen vid en flimmerattack, vilket medför att hjärtats syreförbrukning minskar. I och med att förmaket inte ger någon "turbo-laddning" till kammaren så minskar hjärtats effektivitet vid högre hjärtfrekenser. Belastningen på hjärtat blir också mindre genom den indirekta blockaden av kalciumjoners passage genom cellmembranen, vilket bromsar skadliga förändringar såsom förstoring av kamrarna, läckage i mitralisklaffen, etc. Det finns ett antal olika läkemedel som mer direkt påvekar flimrandet såsom, Tambocor, Sotatol, Durbis eller Cordarone. Den sistnämnda har de bästa resultaten avseende reduktion av flimmer, men har också de svåraste biverkningarna, dvs jodförgiftning av lungorna vid långvarigt bruk. Den bästa behandlingsformen för att direkt, oftast temporärt, stoppa flimret är s.k. elkonvertering (eller defibrillering). Elstöten nollställer alla hjärtmuskelceller i deras aktivitetsfas och de kan börja arbeta synkront igen med impulser från sinusknutan. Avsikten med anti-arytmi medicinering är att öka tiden för hjärtcykeln och på så viss förhindra inverkan av impulser från andra ställen än sinusknutan. Under återhämtningstiden är muskelcellerna opåverkbara av felaktiga impulser från t.ex. lungvenerna och blir aktiva först när impulsen kommer från sinusknutan. Skälet att flimmer uppstår är inte att det finns andra ställen än sinusknutan som ger impulser, utan att återhämtningstiden för muskelcellerna varierar inte med hjärtfrekvensen i vissa regioner av förmaket. Vid låg hjärtfrekvens blir återhämtningstiden för kort och spärrar inte längre ut impulser som inte kommer från sinusknutan. Degenereringen ökar med stigande ålder, så att förmaksflimmer är mer vanligt för äldre patienter. (källa)