Jordagods Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet jordagods

1. Morgongåvan finns omtalad hos de flesta germanfolk redan i dess äldsta lagar, och hade ursprungligen till syfte att trygga kvinnans försörjning efter mannens död. På grund av alltför stor frikostighet vid morgongåvegivandet inskred lagstiftningen med bestämmelser på 640-talet hos visigoterna, och år 1350 i Magnus Erikssons landslag, och förordningar år 1577 i Danmark samt år 1664 i Sverige. Från år 1644 erhöll i Sverige änkan endast nyttjanderätt till morgongåvan i jordagods men hade äganderätten till lösöret. I 1734 års lag kvarstod regleringar av morgongåvorna med bibehållen skillnad mellan stads- och landsrätt. När lika arvsrätt mellan man och kvinna infördes 1845 infördes även samma regler rörande morgongåvor i stad som på landsbygden, det vill säga att endast barnlösa änkor fick rätt att njuta avkastningen av en morgongåva. (källa)
2. Stallaren och märkesmannen samt övriga skutilsveinar och läntagare i hirden (lendir menn) ansågs som hirdens styresmän (hirðstjórar). Bland bordsvennerna utvaldes även drottseten (dróttseti) och munskänken (skenkjari), den förre var ursprungligen köksmästare eller hovmästare, den senare hade tillsyn över dryckesvarorna. Med tiden förändrades dessa ämbeten betydligt. År 1319 försvann stallarens och märkesmannens befattningar, medan drottsetens ämbete så stigit i betydelse, att han vid flera tillfällen, såsom vid kungens minderårighet eller frånvaro, fungerade som riksföreståndare. Under Olav Tryggvasons och Olav den heliges tid fanns det en särskild hirdbiskop, vars ämbete förefaller ha blivit indraget vid landets indelning i fasta biskopsdömen. Sedan förrättades gudstjänsten för kungen och hirden av hirdpräster. Då den tidens präster ensamt var i besittning av lärd bildning, nödgades man att åt en hirdpräst, som vanligen kallades kungens kapellan, anförtro uppsättandet av kungens brev och påbud, och samme kapellan var vanligen tillika kunglig skattmästare (féhirðir). Slutligen, under Magnus Lagaböters tid, fick denne ämbetsman namn av kansler, med förtroendet att vara en av kungens förnämsta rådgivare med läntagares rang och heder. Kanslern skulle förvara kungens insegel, ombesörja utfärdandet av alla kungliga brev ävensom granska och ha tillsyn över alla kronans räkenskaper samt ha förteckning över kronans jordagods. Genom en kunglig förordning av 1314 bestämdes, att prosten vid Mariakyrkan i Oslo skulle vara kronans kansler och att en av hirdprästerna skulle utses till vicekansler, vilket dock inte strängt följdes, då kanslersämbetet tidvis var vakant och dess åligganden sköttes av någon lägre präst. (källa)