Jordhög Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet jordhög

1. Monumentet, som är omgärdat av 18 mindre gravhögar, antas ha byggts med Newgrange som förebild, för att sedan agera förebild för det närliggande monumentet Dowth. Den stora rundade jordhögen, som säkerligen inte är från bondestenåldern utan påbyggd långt senare i likhet med fallet runt Newgrange, består till skillnad från Newgrange av två passager eller långa gångar, dels en västlig passage som är omkring 34 meter lång och som inte är helt rak utan böjer av åt höger efter ¾ av den totala sträckan, vars avslutande del är att betrakta som en kammare, dels en östlig passage eller gång som sträcker sig 40 meter inåt från ytterkanten, vilket gör den till den längsta i sitt slag i hela Europa. Den östliga gången blir (olikt den västliga passagen) bredare och bredare ju längre in mot mitten som man kommer, och slutar med en kammare som har en takhöjd på runt 6 meter. Högen består av jord och stenar men bör till huvuddelen vara sekundär. Vissa stenar som omgärdar högen har förmodligen fraktats hit från en plats 40 km härifrån. (källa)
2. Mullvaden är ett ensamlevande djur som lever största delen av sitt liv nere i de underjordiska gångarna som den gräver ut. Den lever i ett komplext system av gångar, djupa (15–25 cm) gångar som är ganska permanenta samt ytligare gångar (några få centimeter under ytan) som är tillfälliga. De ytliga gångarna används för att söka mat och för att hitta en partner. Mullvadshögarna bildas där mullvaden skyfflar ut jord i änden på en gång. Boet är i allmänhet en enkel utvidgning av en av de djupa gångarna och en miljö där den kan upprätthålla acceptabel temperatur. Ytan som mullvaden genomletar i jakt på sin föda varierar mellan 600 och 900 kvadratmeter. Sin närvaro ger mullvaden till känna genom att kasta upp ständigt nya jordhögar, som visar utsträckningen av dess jaktområde och utgörs av den jord som avlägsnats ur de vågräta gångar som den grävt. (källa)
3. Vattensorken kan vara aktiv under olika tider, men den syns oftast under skymningen eller gryningen. Ibland bildar den stora kolonier som har en komplex social struktur, men det gäller inte alla vattensorkar. Hos andra populationer av vattensork har varje individ ett eget revir som markeras med avföring. Dessa markeringar är ett kännetecken för arten och används för att uppskatta populationens storlek i ett visst område. I deras tunnelsystem ingår vanligen ett större förrådsrum och en eller två grottor där sorkarna vilar. Vattensorken kastar ofta upp stora jordhögar, så att den inte sällan förväxlas med mullvaden. Gångarna i tunnelsystemet har en oval form i motsats till mullvadens gångar, som har ett cirkelformigt tvärsnitt. Vattensorken håller ingen vinterdvala. (källa)
4. Vildpersilja är ganska vanlig och trivs på frisk, närings- och kväverik kulturjord, exempelvis rabatter, trädgårdar, tippar, jordhögar och bangårdar. Dess utbredning är Finlands sydspets, små områden i södra Norge, hela södra Sverige och hela Danmark. (källa)
5. Under tiden för kung Zhaoxiang (r. 306–251 f.Kr.) erövrade Qin år 272 f.Kr. det närliggande Rong-riket Yiqu (义渠) i nordväst, och Qin-rikets nya gräns var nu i direktkontakt med hunnernas territorium. För att säkra det erövrade territoriet byggde riket Qin den slingrande Yulinmuren från södra Gansu i nordostlig riktning upp till norra Shaanxi. Muren började i Jingning eller möjligen längre söder ut och fortsatte sedan upp mot Ordosplatåns östra sida till Yulin och kanske ännu längre norrut. Lämningarna efter denna mur är fragmentariska, vilket kan bero på att den möjligen aldrig var en kontinuerlig mur utan uppdelad i strategiska sektioner. Qinmurens krokiga sträckning följer terrängformationer såsom sluttningar eller bergskanter. Det har även hittats regelbundna jordhögar i anslutning till muren, tre eller fyra per kilometer från den, som sannolikt var utsiktsposter. (källa)
6. Under mellersta bronsåldern i slutet av 3000-talet f.Kr. fortsätter Asine att vara en aktiv bosättningsplats i den förhistoriska världen. Bosättningen hade då expanderat och sträckte sig från akropolens norra del till Barbounakullens södra sluttning. Av de lämningar från mellersta bronsåldern är det ett antal kistgravar som grävts fram under jordhögar som är mest framstående. Kistgravarna har visat på en viss samhällelig förändring bland befolkningen, då man tyder att vissa människor hade ekonomin eller statusen att begravas på ett annorlunda eller snarare, mer imponerade sätt än tidigare. Inga tecken på nedgång har påträffats i relation till den samtida klimatförändring (4.2k-eventet) som inträffade omkring 2200-talet f.Kr., vilket skapade turbulenta situationer för det egyptiska kungariket och det akkadiska imperiet. (källa)
7. En megalitgrav har alltid en stenbyggd kammare, ofta av markfasta och resta stenar men för några få typer kan kammaren vara byggd av enbart eller delvis av kallmurade väggar. Taket består i regel av ett eller flera större stenblock, men i en del fall kan väggarna övergå i en kallmurad välvd kupol. De allra flesta typerna har en öppning samt ofta ett förrum eller en gång in till kammaren. Inte sällan är kammaren omgiven av en jordhög eller ett stenröse, vars omfattning kan variera kraftigt. I samband med sekundär användning var det inte heller ovanligt att högen byggdes på. Trots den relativt enkla konstruktionen kan man urskilja ett flertal detaljer i konstruktionen som ofta återkommer inom vissa typer. Hit hör för svensk del exempelvis kallmur mellan väggstenar, tröskelsten och karmsten i gången, skiljeväggar och sektionsindelningar i kammaren och nyckelsten vid kammaröppningen. (källa)
8. Om man efter ett bygge eller dylikt lämnar efter sig en jordhög eller icke-bevuxen slänt, är svinmållan ofta den första växten som slår rot. Den dominerar ofta vegetationen under den första tiden. Därför ser man den ofta exempelvis längs med nybyggda motorvägar. Ett av Sveriges allra vanligaste örtogräs. (källa)
9. Stenens material är granit och den är 280 cm hög, 100 cm bred och 10–20 cm tjock. Runhöjden är 9-11 centimeter. Ristningen vetter mot sydost. Huvudslingans runor är tydliga utom nedtill till höger. Inskriften börjar nedtill till vänster. Stenen som lutar något åt nordväst är placerad i en stenblandad jordhög, som är 4 meter diameter och 0,6 meter hög. (källa)
10. Stenen skall enligt texten ovanför träsnittet i Collectaneum Monumentale Runicum ha varit placerad på en jordhög och gravkulle. I Fornminnesregistret anges gravhögen Sollentuna 373:1, som denna hög. (källa)