Kaffepanna Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet kaffepanna

1. Påskkärringar bygger på folktro och kan skilja sig ganska mycket från de häxor man trodde på under 1600-talet. Det förekommer att påskkärringar har tillbehören kaffepanna, en svart katt och kvast. Flera av dessa attribut har ingen direkt koppling till den tidens häxor. Kaffe dracks inte i Sverige på 1600-talet och inte heller finns svarta katter omnämnda i rättsprotokoll från den här tiden. (källa)
2. Även andra skarpa/ljusa läten kan benämnas som visslingar. Det inkluderar vindens visslande i telefontrådar eller en kaffepannas visslande. (källa)
3. Kokkaffe är en klassisk metod för att tillaga kaffe, där vatten tillsammans med grovmalet kaffe kokas upp i exempelvis kastrull eller kaffepanna. Tidigare var detta det vanligaste sättet att tillaga kaffe på i Sverige, men senare har bryggning tagit överhand. På senare år har dock kokkaffet blivit vanligare igen. I en kaffebutik i Göteborg hade försäljningen av kokkaffe tredubblats under åren 2011-2014. (källa)
4. I Malung i Dalarna använde skinnberedarna förr ett hemligt språk, skinnarmålet. Skinnarmålet innebar att man kastade om stavelser och ljud i Malungsdialekten. Språket kom att föras vidare av gårdfarihandlare och användes ännu 1913 då Ola Bannbers gjorde uppteckningar i Västerdalarna. Kaffe hette enligt Bannbers "fäka" eller "fik" – det dialektala ordet var kaffä – och kaffepanna "fäkanapa". Bannbers menar att "fika" inte nödvändigtvis kommer från Stockholmsslang. (källa)
5. Han debuterade med en utställning på Lilla galleriet då han fortfarande var elev på Konsthögskolan i Stockholm 1950. Med en uppföljande utställning året därpå hälsades han av kritiken som "nyexpressionist". Hans bilder visade ett korthugget, expressivt måleri med vardagsnära ting som motiv: kaffepanna, hushållsrulle, stickstrumpa, spikar. Han drogs till osedda eller i konsten då förbisedda ting, en vardagens mystik med stark laddning. Vid mitten av decenniet skedde en omorientering, bland annat brände han upp ett 80-tal målningar 1954. Under årliga resor till mer eller mindre arktiska trakter – svenska och finska Lappland, Lofoten, Island, Spetsbergen – utvecklade Torsten Renqvist ett originellt landskapsmåleri där det sedda uttrycks i symbios med begreppsliga föreställningar. Hans måleri gick dock också mot en allt större abstraktion. (källa)