Kanalbygge Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet kanalbygge

1. Järle kanal var ett kanalprojekt från 1640-talet som bara till en del fullbordades. Med kanalen ville man förbinda Dyltaån med Hjälmaren, för att underlätta transporter av järn och järnmalm från Bergslagen. Kanalbygget var sammankopplat med anläggandet av den nya staden Järle. (källa)
2. Kanalbygget vid Strömsholms kanal, som påbörjades 1777, leddes av Johan Ulfström. Sträckningen mättes upp och karterades 1774 varefter ett bolag Strömsholms Slusswerk bildades 1776. Ulfström hade tidigare bland annat varit ansvarig för ombyggnaden av Hjälmare kanal, Akademikvarnen, Rådhuset och åmurarna i Uppsala. Strömsholms kanal invigdes 1787 av kung Gustav III men blev helt klar först 1795. Vid invigningen åkte kungen öppen slup från sjön Barken ner till Hallstahammar med avbrott för fest vid bruken längs vägen. Samtliga slussar fick sina namn av kungen längs resan. Strömsholms kanal tillkom för att tillgodose bergsbrukets transportbehov. Färdiga produkter från bruken i trakten av Smedjebacken, Fagersta, Virsbo, Ramnäs, Surahammar och Hallstahammar fraktades till Västerås och Stockholm och vidare för export. (källa)
3. I början av 1900-talet skedde en kraftig utbyggnad av infrastrukturen i Sverige i form av järnväg, landsväg, ångbåtstrafik, telefon och elektricitet. I södra Lappland hade man sommartid fram till slutet av 1800-talet varit hänvisade till stigar samt vattenvägar på sjöar och större vattendrag. Vintertid var det enklare att kunna transportera större lass på is och snö. I slutet av 1800-talet var man tvungen att färdas främst med roddbåt från byarna vid Malgomaj till Vilhelmina, först längs Malgomaj, därefter över Maksjön, Varrissjön och Volgsjön fram till Vilhelmina. År 1892 kom den första ångbåtstrafiken igång vilken startades av bröderna Lundberg. Det handlade om tre mindre båtar. Den första lade ut från Vilhelmina och färdades fram till översta delen av Volgsjön. Därefter fick passagerare promenera till Varrissjön, till en relativt liten grundgående båt som klarade sträckningen över Varrissjön och Maksjön. Därefter blev det en promenad till Malgomaj och den tredje båten, den större ångbåten Malgomaj I. För att kunna förbättra trafiken inleddes ett kanalbygge mellan 1903 och 1907, från Malgomaj via Maksjön och Varrissjön fram till Holmselehamn på Storholmen. När den kanalen stod klar kunde en större ångbåt, Malgomaj II med plats för 97 passagerare starta trafiken. År 1914 stod landsvägen klar mellan Vilhelmina och Holmselehamn, så då kunde man åka med häst och vagn fram till Holmselehamns ångbåtsbrygga. Malgomaj II trafikerade sträckan Holmselehamn, Malgonäs, Malgovik, Laxbäcken, Skansholm, Rönnäs, Strömnäs, Lövnäs, Skönvik och Stalon fram till 1933. (källa)
4. Den 17 november 1939 fick Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppdraget att utreda ett kanalbygge. Utredningen blev klar på tre veckor och beslut om bygget togs den 22 december samma år. Den 3 januari 1940 startade arbetena. Arbetena forcerades vilket innebar att den beräknade anläggningskostnaden på sju miljoner överskreds med en faktor 3. Den 1 augusti 1941 passerade den första passagerarbåten genom kanalen, men farleden var helt färdigbyggd först ett år senare. Efter det gick, medan kriget pågick, många fartyg genom kanalen, exempelvis färjan Köpenhamn–Bornholm. Det utnyttjades som en flyktmöjlighet ur Danmark då danskar hoppade överbord i kanalen och simmade i land. (källa)
5. Nils Ericson ansvarade för en mängd kanalbyggen i Sverige samt ledde arbetet på den nya slussen mellan Mälaren och Saltsjön i Stockholm. Han konstruerade även östra och västra torrdockan på Beckholmen i Stockholm som blev klara 1848 och som används efter ombyggnader än idag. (källa)
6. Kempelen projekterade bl.a. en pontonbro över Donau vid nuv. Bratislava, slottsteatern i Budapest och vattenkonsten med fontän och vattenkaskad vid slottet Schönbrunn i Wien. Han byggde också ångmaskiner som kom att användas vid kanalbyggen och fick patent på en ångturbin för drift av kvarnar (1788 eller 1789). (källa)
7. Industrialiserade områden som Ruhrområdet och gruvindustrier i Sachsen attraherade hundratusentals tyskar att flytta dit för att skaffa sig varaktig försörjning. Det ledde till att säsongsbetonat arbete inom jordbruk, framförallt på stora gods öster om floden Elbe tedde sig allt mindre attraktivt för inhemsk arbetskraft och deras familjer. Jordbruksarbetare från Polen och Ryssland rekryterades i allt större mängder. Stora infrastrukturprojekt som kanalbyggen och järnvägsbyggen kunde bara genomföras tack vare byggarbetare från Italien, Nederländerna och Habsburgska riket. (källa)
8. Svartkrutet var också det första sprängämnet och innebar en betydande drivkraft för utveckling av gruvor (metallurgin), väg- och kanalbyggen, fördjupning av farleder mm. (källa)
9. Kåren stod under Kommunikationsdepartementet och hade sin glansperiod under uppförandet av det svenska järnvägsnätet, stambanorna, inlandsbanan osv., cirka 1860–1920. En av kårens mest namnkunniga medlemmar var överste Nils Ericson (1802–1870), vilken som ung deltog i flera kanalbyggen innan han fick uppdraget av riksdagen att leda Sveriges järnvägsbyggnader samt därefter blev generaldirektör för Sveriges Statsbanor (sedermera Statens Järnvägar), samt överste av första graden Sven E Hamberg (1928–2013) som sedan blev vice VD i byggbolaget NCC. Vid avvecklingen den 30 september 2010 överfördes VVK:s civilmilitära kompetens till Göta ingenjörregemente (Ing 2) i Eksjö. För att bli upptagen i kåren erfordrades dels avgångsexamen från teknisk högskolas linje väg- och vattenbyggnad, dels väl vitsordad yrkeserfarenhet och dels reservofficersexamen med goda vitsord. Fram till kalla krigets slut upprätthöll kårens medlemmar ledande befattningar bygg- och konsultbolag förutom viktiga befattningar i såväl det militära som civila försvaret. (källa)
10. År 1842 öppnades Bohusläns första granitstenhuggeriet på Malmön. Det var köpmannen C. A. Kullgren från Uddevalla, som tillsammans med järnvägs- och kanalbyggaren Nils Ericson låter bryta granit till bl a kanalbygget i Trollhättan. Intresset för bohusgraniten ökar och under 1870- och 80-talen öppnas nya stenbrott kring Lysekil, Hunnebostrand och vid Brofjorden. Bland annat exporteras sten till stora utländska byggnadsprojekt som nya tyska örlogshamnar och Kielkanalen. Efter något år drevs företaget enbart av C.A. Kullgren och efter dennes död, år 1851, ändrades företagets namn till Kullgrens Enka (egentligen Granit AB C.A. Kullgrens Enka). (källa)