Kandidatur Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet kandidatur

1. Den 4 juni meddelar partiets valberedning att en avgörande medlemsomröstning inte kommer att äga rum. Beslutet kritiserades av Birgitta Ohlsson. Frågan behandlades senare ytterligare en gång efter att Stockholms länsförbund den 9 juni inte nominerade en kandidat utan istället efterfrågade en medlemsomröstning. Förslaget avslogs ännu en gång den 16 juni av valberedningen. Trots det avsåg Östergötlands länsförbund, på initiativ av riksdagsledamoten Mathias Sundin, att anordna en medlemsomröstning inom förbundet. Det valet hölls sedermera den 19 augusti och blev Sveriges första primärval. Även Jämtlands länsförbund avsåg att hålla i en medlemsomröstning men Ohlsson drog tillbaka sin kandidatur före omröstningen som därmed uteblev. (källa)
2. Kandidater måste, utöver franskt medborgarskap och 23 års ålder, kunna styrka att kandidaturen stöds av 500 folkvalda franska medborgare, le parrainage. Det är vanligast att söka stöd bland landets borgmästare, som är fler än 36 000 till antalet, men även ledamöter av nationalförsamlingen, Europaparlamentet, regionråden, departementsråden samt rådsförsamlingarna för Korsika och les territoires d'outre mer (territorier på andra sidan havet) kan också skriva under en kandidatur. Ett ytterligare krav är att stödet måste samlas från representanter från 30 olika departement. Underskrifterna sänds till le Conseil Constitutionnel, Konstitutionsrådet, som granskar dem och kungör listan över kandidater 16 dagar före valdagen. (källa)
3. Från och med sommar-paralympics 1988 och vinter-paralympics 1992 arrangeras tävlingarna på samma orter som OS, i regel några veckor senare. Sedan 2001 är detta införd som regel inför alla kandidaturer till OS/Paralympics. Tävlingarnas omfattning och antalet idrotter/grenar har ökat väsentligt sedan starten. 1960 deltog 400 idrottare, från 23 länder, i åtta idrotter. Vid tävlingarna 2012 medverkade över 4200 idrottare, från 164 länder och i 20 olika idrotter. (källa)
4. I valrörelsen 1991 kandiderade Grassman till Riksdagen för Vänsterpartiet medan han formellt kvarstod som medlem av Socialdemokraterna. Hans kandidatur väckte medial uppmärksamhet men efter hot om uteslutning från det socialdemokratiska partiet valde Grassman att dra tillbaka sin kandidatur. (källa)
5. Som generalsekreterare inledde Boutros-Ghali ett program för att omorganisera FN och stärka generalsekreterarens ställning. Han tog bland annat initiativ till Dagordning för fred och Dagordning för utveckling. När han tillträdde generalsekreterarposten uppgav han att han endast tänkte sitta en mandatperiod, med tanke på sin ålder. Vid 74 års ålder kandiderade han ändå till en andra mandatperiod. USA lade dock in sitt veto mot hans kandidatur, trots att de stött honom första gången 1991, på grund av hemmaopinionens inställning till Clintonadministrationen och en allmän opinion kring FN:s internationella insatser. Boutros-Ghali drog därför tillbaka sin kandidatur och avgick sedan 1996, då hans första och enda mandatperiod avslutades. (källa)
6. Bryan var ledamot av USA:s representanthus för Nebraskas första kongressdistrikt i två mandatperioder, från den 4 mars 1891 till den 3 mars 1895. Han kandiderade sedan till USA:s senat, men förlorade. Hans kandidatur i presidentvalet 1896 innebar att han med 36 år var den yngste som nominerats för ett av USA:s större partier. (källa)
7. Ganska snart uppstod emellertid slitningar inom ministären, och 1888 lämnade Arctander tillsammans med två kollegor regeringen. Året därpå (1889) invaldes Arctander för andra gången i stortinget och blev ordförande i den betydelsefulla tullkommittén. Under sin borgmästaretid i Bergen höll sig Arctander borta från politikern och förklarade sig först 1900 villig att motta den upprepade gånger erbjudna kandidaturen för Bergen, men föll vid valet igenom. Han invaldes då för sin gamla valkrets Nordland. Under denna sin tredje stortingsperiod, då Arctander fungerade som president i odelstinget och ordförande i budgetskommittén, kom hans inflytande att göra sig synnerligen starkt gällande. Han införde finansdebatter i stortinget, lät inleverera regelbundna rapporter från budgetskommittén, argumenterade för förnuftiga bevillningsprinciper och arbetade ihärdigt för stärkandet av Norges försvarskrafter. (källa)
8. Sedan republikens införande kunde senatorernas (som mest 900 till antalet) rätt att hålla obegränsade anföranden, utnyttjas till att förhindra en omröstning (diem consumere), då reglerna fordrade att en session avslutades vid mörkrets inbrott. Denna möjlighet utnyttjades vid två tillfällen av Cato d.y. mot två av Julius Caesars lagförslag, ett 60 f.Kr. som skulle ha tillåtit honom att anmäla sin kandidatur till konsul i sin frånvaro (vilket stoppades, och tvingade Caesar att avstå ett triumftåg för att istället inställa sig personligen) och en större jordreform följande år, sedan Caesar valts till konsul (vilken senare kunde genomdrivas i comitia tributa genom direkt folkomröstning). (källa)
9. Hurtig var ursprungligen handelslärare. Han var med och grundade tidningen Reform och var dess redaktör under större delen av dess existens. När den svenska delen av den hickmanska storlogen av IOGT bildades den 29 oktober 1880, valdes han till ordenschef trots att han då var relativt okänd. Han blev snart ifrågasatt och oppositionen organiserade sig i den hemliga klubben Protektor under ledning av J. F. Sandbäck. Ett första försök att göra av sig av med Hurtig skedde vid ett extra storlogemöte den 11 december 1881. Det hölls i Göteborg, som var ett centrum för Hurtigs motståndare. Den nyvärvade medlemmen och motkandidaten J. A. Södermark drog i sista stund tillbaka sin kandidatur och anslöt sig istället till maliniterna. Sandbäck och hans anhängare försökte förgäves upplösa det bolag, som utgav Hurtigs tidning och vid det ordinarie storlogemötet i Jönköping i april 1882 presenterade man en ny motkandidat till Hurtig, redaktör Ture Malmgren i Uddevalla. Hurtig vann dock omröstningen med 54 röster mot 13 och satt kvar som ledare förörelsen. Som omvald godtemplarledare gav sig Hurtig i början av sommaren ut på en resa i landet. Samtidigt passade hans motståndare på att sprida rykten om honom. Man påstod bland annat han rymt och tagit med sig storlogens kassa. Hurtig avgick då tillfälligt för att kunna stämma ryktesspridarna för ärekränkning. En av dem, J. G. Ljunggren dömdes till böter medan Sandbäck ingick förlikning och undertecknade en offentlig förklaring, där han tog tillbaka alla anklagelser. Sandbäck tog med sig några loger i Göteborg och lämnade organisationen, gick med i den norska storlogen och började planera för en ny svensk storloge med Ture Malmgren som ordenschef. Man fick dock inget gehör för dessa planer från den internationella ledningen för det hickmanska IOGT i USA. Logerna i Göteborg tvingades åter acceptera Hurtig som ledare, Malmgren uteslöts för att ha brutit nykterhetslöftet och Sandbäck hoppade själv av Godtemplarorden. Hurtig kunde därför sitta kvar som ordensledare till 1885. (källa)