Karakteristisk Synonymer Betyder Uttal

• kännetecken
• kännetecknande
• signifikant
• särpräglad
• typisk
• utpräglad

Hur används ordet karakteristisk

1. Djuret är karakteristisk för södra Afrikas öknar, halvöknar och savanner. Artens utbredningsområde sträcker sig över Namibia, Botswana och större delar av Sydafrika. I norr når gemsbocken även Zimbabwe och kanske södra Angola. (källa)
2. Grönbenan har ett karakteristisk trestavigt visslande flyktläte på samma tonhöjd, jiff-iff-iff, och varnar med ett energiskt ipp-ipp-ipp-ipp.... Sången framförs i spelflykt och är en snabbt, joddlande ramsa, ty-lylltilylltilylltilyll.... Sången kan även höras i flykten under flytten. (källa)
3. Ylle definieras som textilvara med ull som karakteristisk beståndsdel, men kan innehålla andra fibrer. (källa)
4. Då en lekman betraktar en hardingfela slås han nog mest av de rikliga dekorationerna. Resonanskroppen har en så kallad rosning, målade mönster, snäckan är formad som ett lejonhuvud och greppbräda, stämskruvar och stränghållare har inläggningar av pärlemor. Den vana betraktaren av fioler ser dock ett antal andra skillnader som är viktigare för de speltekniska egenskaperna. Hardingfelan har en kortare hals och därmed en kortare stränglängd (mensur) än en vanlig fiol (norska flatfela), vilket gör grepp och intonation annorlunda. Vidare har hardingfelan 4-5 resonanssträngar som ligger under greppbrädan och sålunda inte är möjliga att spela på. Dessa klingar dock med då spelmannen spelar den ton som resonanssträngen är stämd i. Slutligen är spelsträngarna tillverkade av senor och spunna med silvertråd över alternativt halvspunna (lindningen kring senan är inte tät utan gjord med glipor på någon millimeter mellan varven). Hardingfelan har dessutom ett flackt stall, vilket underlättar spel på flera strängar samtidigt. Resonanssträngarna, sensträngarnas egenskaper samt det faktum att de oftast stäms ett tonsteg högre än på en vanlig fiol, ger hardingfelan en mycket karakteristisk spröd klang. Slutligen har locket vanligtvis en annan välvning (plattare) än fiolen och f-hålen är inte skurna i välvningen som på fiolen utan med en skarp kant vilket gör att man kan se igenom hardingfelan om man tittar genom något av f-hålen från sidan. (källa)
5. Havskatten har en avlång kropp med ett stort huvud. Kroppen är grå- till brunaktig med flera mörkare tvärband. Även den långa ryggfenan är bandad. Den kan bli upp till 130 centimeter lång, och väga upp till 22 kilogram. Käkarna, som är försedda med kraftiga tuggmuskler, har en karakteristisk tandbeväpning med långa, spetsiga tänder längst fram, och knölformiga tänder längre bak på gombenen, plogbenet och underkäkens bakre del, som används för att krossa födan. (källa)
6. Hägrarna äter mest fisk, men även kräldjur, grodor, maskar, blötdjur, insekter och liknande. Några arter äter rom från fiskar och groddjur. En häger som söker efter mat kliver oftast omkring tyst och försiktigt i grunt vatten, men kan också stå stilla och lura på de djur som råkar närma sig. En häger som letar mat har ofta en mycket karakteristisk kroppsställning med halsen indragen, nacken vilande på skuldrorna och underkäken vilande på den krökta halsen. Kommer något byte inom räckhåll, sträcker fågeln ut halsen till dess fulla längd och griper bytet blixtsnabbt. Vissa arter använder sina vingar för att skugga vattenytan så att de ser fiskarna bättre. (källa)
7. Indikatorfunktion – en funktion inom sannolikhetsteori, se karakteristisk funktion. (källa)
8. R. S. P. Beekes har föreslagit att antika grekiskans: ἴαμβος iambos har et förgrekiskt ursprung. En gammal hypotes är att ordet är lånat från frygiska eller pelasgiska, och bokstavligen betyder "Einschritt", det vill säga "ett steg", jämför dityramb och thriambus, men Henk Versnel avvisar denna etymologi och föreslår i stället en härledning från ett kultutrop. Ordet kan vara relaterade till Iambe, en mindre grekisk versgudinna, med särskilt plump, vulgär humor. I det antika Grekland var iambus en genre med framför allt satirisk poesi, vilket inte automatiskt innebär en viss meter. Jambisk meter fick sitt namn från att vara karakteristisk för iambi, inte tvärtom. (källa)
9. Joller är nästan alla de vokalisationer ett spädbarn gör. Undantagen är skrik, missnöjesljud, hicka och liknande. Joller är ett förstadium till talet. Med jollerperioden avses den prelingvistiska period som varar från födseln tills produktionen av det första riktiga ordet med mening, vilket brukar uppträda vid cirka ett års ålder. Omkringliggande tal formar den struktur av ljud och fonetiska mönster barnet sedermera använder som norm i sitt talade språk. För att kunna jollra normalt och enligt en karakteristisk tidsnorm krävs både auditiv och visuell perceptionsförmåga, att spädbarnet både kan både höra sin egen produktion och att barnet kan höra och se andra tala. Till exempel använder blinda barn mer sällan de labiala konsonanter (m, p, b, f, v) som ger visuella ledtrådar, och döva barn använder inte kanoniskt joller under första året. Autistiska barns joller är vid åtta månaders ålder begränsat eller avvikande och det finns ingen imitation av vare sig ljud, rörelser eller yttryck. Även hos mycket för tidigt födda barn återfinns avsaknad av joller. Det är stor skillnad mellan olika barns jollerperioder och mängd av producerat joller och ett barn är inte automatiskt försenat i sin talutveckling om det jollrar lite. (källa)
10. Kamfer, C10H16O, är en bicyklisk keton som utgörs av lättflyktiga kristaller med en karakteristisk doft. (källa)