Karaktärsroll Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet karaktärsroll

1. En subrett (av franska soubrette, kammarjungfru) är en viss typ av karaktärsroll inom klassisk teater och komedi. En subrett är en roll som kokett och påhittig flicka eller kvinna, ibland huvudroll, men mer ofta som kammarjungfru till den klassiska komedins hjältinna. Det var en mycket vanlig roll inom klassisk teater och även i 1700-talsoperan, där den oftast sjungs av en "lätt", gärna koloraturbetonad sopran. Rolltypen kan härledas från en av de stående rollfigurerna inom commedia dell'arte, den söta och kvicktänkta Colombina. (källa)
2. Vid fyra tillfällen nominerades han till Oscars i kategorin bästa manliga skådespelare, men vann dock aldrig. Däremot tilldelades han en Heders-Oscar 1942. Med åldern kom karaktärsrollerna och en komedibetonad TV-karriär. (källa)
3. En karaktärsskådespelare är en ofta erfaren skådespelare som tolkar sammansatta och svåra, ofta psykologiskt komplicerade gestalter på scen. Exempel på sådana rollgestalter, som ibland betecknas karaktärsroller, är Goethes Faust och både Molières Tartuffe och Harpagon. (källa)
4. Efter kriget fick han börja göra karaktärsroller i filmer som Ådalens poesi, Främmande hamn, Janne Vängmans bravader, Medan staden sover och Storm över Tjurö. (källa)
5. Att Karl-Arne Holmsten också kunde göra karaktärsroller fick han tillfälle att visa i början av 1950-talet. Detta skedde i två filmer, regisserade av den tidens två mästerregissörer, Ingmar Bergman och Hasse Ekman. I den förstnämndes Kvinnors väntan från 1952 gör han ett porträtt av konsthistorikern Eugen Lobelius som grips av desperation när han inser att hans hustru (spelad av Anita Björk) en gång varit honom otrogen. Frågan är dock om Holmstens allra bästa rollprestation inte är den som schlagersångaren Willy Borge i Hasse Ekmans mästerverk Flicka och hyacinter. Holmsten spelar den inbilske, självgode flickjägaren, som inbillar sig att det är han som är orsaken till den kvinnliga huvudpersonens (spelad av Eva Henning) död för egen hand. Dessa båda filmer var de som han själv satte högst. (källa)
6. Skalden Goethe, som redan under sina studentår i Leipzig svärmat för Corona Schröter, utverkade 1776 hennes kallelse till hovsångerska i Weimar, där hon dessutom på amatörteatern utförde tragiska karaktärsroller samt bland annat roller i hans sångspel och den likaledes för henne skrivna huvudrollen i hans drama "Iphigenie", där Goethe själv spelade Orest mot henne. Han var djupt intagen av henne och tycks ha närt hoppet att få hemföra henne som maka, men förmådde inte lösgöra sig från förhållandet till fru von Stein. Genom rik andlig begåvning, mognad talang, ovanligt ståtligt och behagfullt yttre samt fläckfri vandel var Corona Schröter en ideal företeelse. Med tiden ägnade hon sig åt målning och komposition. (källa)
7. Haaland debuterade 1908 vid Laviks turnéteater och turnerade 1910 med Det Norske Spellaget. År 1912 spelade hon Gina i Henrik Ibsens Vildanden på Stavangers teater och var under några år även engagerad vid Trondheims Teater. När Det norske teatret öppnades 1913 knöts hon direkt till teatern och verkade där i tre omgångar fram till 1928. Från 1928 till sin död 1934 var hon med ett par års avbrott engagerad vid Det Nye Teater. Hon var känd som komiker vilket kom till uttryck såväl i farsfigurer som i karaktärsroller. Bland hennes roller märks Maren i Arne Garborgs Læraren och Petrina i Oskar Braatens Ungen. Vid sidan av teatern medverkade hon också i ett par filmer. Hon debuterade 1926 i Leif Sindings stumfilm Vägarnas kung. År 1933 spelade hon i Gustaf Molanders talfilm En stille flirt. (källa)
8. Under sina sista verksamma år på 1960- och 1970-talen var han anställd vid Stockholms stadsteater där han gjorde ett antal uppmärksammade karaktärsroller i ett flertal pjäser. Sista filmrollen gjorde han år 1975 i Monismanien 1995, 87 år gammal. (källa)
9. Liksom inom epiken var dramat skrivet på orimmad bunden vers, vilket fortsatte vara norm långt in i modern tid. Stoffet till de grekiska dramerna kommer dels från mytologin, dels från historien, att hitta på en historia var främmande. Gudarna användes berättartekniskt för att lösa moraliska dilemman som uppstod i berättelserna, vilket har givit namn åt deus ex machina (ibland kunde de inträda scenen i en maskin). Förutom karaktärsroller ingick körer i rollbesättningen. Dramerna framfördes sjungna till musikackompanjemang, men inga noter har bevarats. Föreställningar om det musikaliska antika dramat gav sedermera upphov till operan. (källa)
10. När man hör Ruslan och Ludmila för första gången är det mycket som kan kännas främmande. Anledningen är förmodligen den ovanliga rollbesättningen, som skiljer sig helt från såväl den italienska som den franska operan. Den unge riddaren Ruslan är ingen hjältetenor, utan en bas eller baryton. Tenorstämmorna är förbehållna två tidlösa karaktärsroller: trollkarlen Finn och barden. Ludmilas sopranparti kan varken betecknas som dramatisk eller lyriskt, medan Gorislava däremot är en rent lyrisk sopran. Ratmirs exotiska parti sjungs av en altstämma, häxan Naina är en komisk alt och hennes skyddsling Farlag sjungs av en buffobas. Det hjältemodiga baspartiet, som i operan Livet för tsaren är förbehållet titelrollen, tilldelas här endast en mindre roll, den som Ludmilas far, storfursten av Kiev. Den ondskefulle dvärgen Tjernmor sjunger inte, men han har fått ett pregnant ledmotiv: en heltonsskala som är helt främmande för den Wienklassiska och romantiska harmoniken och klingar dissonant. Hans bror är inte mindre sällsam: denne består av ett jättelikt huvud vars parti sjungs av en hel kör. Den gode trollkarlen Finn är en sympatisk figur. Han berättar i en komisk ballad hur han som enkel fåraherde outtröttligt har kämpar för sin lärdom, för att därigenom vinna den sköna Nainas hand. Men medan han flitigt fullbordade sina studier blev Naina till en gammal motbjudande häxa. Nu är det hon som förföljer honom med sin kärlek. (källa)