Katastrofstämning Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet katastrofstämning

1. Tove Jansson skrev boken under andra världskriget och influerades av de katastrofstämningar som rådde i Finland och världen. Folk flyr i panik, flyttar från sina trygga hem som blivit hotade, även bibliska undergångsmotiv skildras. Stämningen är tryckt inför den förmodat annalkande katastrofen, och de olika figurerna i Mumindalen reagerar på olika sätt inför faran. I denna bok får man för första gången träffa bland annat Snusmumriken, Snorken och Snorkfröken. (källa)
2. När Tadeusz Różewicz debuterade som dramatiker med Kartoteket 1960 framträdde han som en förnyare av den teatrala formen. Säkert fanns en del inspiration från den franska absurda teatern, men Różewicz förvaltade den inspirationen på sitt högst personliga sätt. Givetvis är hans dramatik även formad av den polska verklighet han levde i, med kommunism och politiskt förtryck, även om Różewicz inte är lika öppet systemkritisk som sin samtida dramatikerkollega Sławomir Mrożek. Kartoteket är som nämnts ett slags kavalkad av bilder ur den nära historien och samtiden. Stara kobieta wysiaduje (1968, svensk premiär under titeln Och likväl ruvar hon 1972) visar på en tidig miljömedvetenhet, och bygger samtidigt upp en existentiell katastrofstämning som hos den sene Beckett. Den märkliga gamla kvinna som är huvudperson sitter på ett stationskafé som efter hand förvandlas till en soptipp där folk ligger utsträckta i solstolar som på en badstrand. I Białe Małżeństwo (1973, svensk premiär under titeln Vitt äktenskap 1976) förebådar Różewicz genus- och queerteori. Pjäsen, som på 70-talet gjorde skandal i det moralkonservativa Polen, utspelar sig i sekelskiftesmiljö och berättar om gemenskapen mellan två tonårsflickor som just håller på att upptäcka sin sexualitet. Den ena flickan vill inte finna sig i kvinnorollens konventioner. När hon till slut fogar sig i det oundvikliga och gifter sig klipper hon håret av sig på bröllopsnatten och säger till sin make: Jag är din bror. Handlingen är inspirerad av två genusbrytande kvinnliga poeter i tidigt polskt 1900-tal. Liksom de flesta av hans tolv teaterpjäser innehåller även dessa två många absurda och drömlika inslag. Helt realistisk är dock Do piachu (1972, Titeln betyder ungefär Döden i sanden) där handlingen är förlagd till ett partisanläger i skogen under andra världskriget, givetvis med inspiration från författarens egna erfarenheter. En av partisanerna, en enkel bondpojke, misstänks för stöld och våldtäkt och avrättas summariskt samtidigt som han själv bajsar på sig av skräck. Även detta drama gjorde skandal i Polen eftersom det utmanade den ensidigt positiva bilden av andra världskrigets motståndsrörelse. (källa)
3. Under 1970-talet låg leken med världens undergång i luften. Mauricio Kagel uppförde sin Die Erschöpfung der Welt på scenen 1980. Förhoppningen om "en ände med förskräckelse" (som ett alternativ till "en förskräckelse utan ände"), som hade kommit på modet till följd av farorna från det moderna industrisamhället, kom emellertid på skam hos den eftertänksamme Ligeti. I själva verket hade den verkliga faran för att världen skulle gå under redan infunnit sig, men antingen underskattade man den eller också tog man den inte på allvar. Analogt med Breughellands invånare i operan befann sig mänskligheten redan mitt uppe i katastrofen, men utan att lägga märke till den. De verkliga fasorna i världen i slutet av 1900-talet gjorde det svårt för iscensättarna att framställa katastrofstämningen på scenen. Amerikanen Peter Sellars team försökte på ett intressant sätt åstadkomma den genom en blandning av samtida Hollywoodfantasier och en scenbild med motiv från Hieronymus Bosch. (källa)