Keramiker Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet keramiker

1. Gertrud Hjorth Vasegaard, född 23 februari 1913 i Rønne, död 7 juli 2007 i Frederiksberg, var en dansk keramiker. (källa)
2. Glasyren innehåller kopparoxid eller kopparkarbonat, som får sin mörka djupröda färg genom reduktion, att syretillförseln "stryps" medan glasyren ännu är flytande. Detta kan åstadkommas genom att införa brännande ämnen, som orsakar rökutveckling, och således förtränger syret i ugnen, eller genom att tillföra gas. På gasugnar räcker det ibland med att öka gastrycket. Kopparoxiden/karbonaten, som i vanliga fall ger gröna toner (oxiderande atmosfär) fäller ut som små partiklar som antar röda toner. Total reduktion leder till att oxiden metalliserar, vilket oftast inte är önskvärt. Därför är det viktigt att hitta precis rätt grad av reduktion/oxidation. Kopparröda glasyrer uppträder ofta även som röd-gröna glasyrer. Förmågan att mästra utvecklingen av reduktionen/oxidationen (och därmed få rätt balans mellan grönt och rött) anses ofta av keramiker karaktärisera keramikerns allmänna hantverksskicklighet. Det finns även kopparröda glasyrer med inslag av vitt. (källa)
3. Åke Engfeldt - pappa Gunnar, keramiker med egen krukmakarverkstad. (källa)
4. Johann Wolff, född okänt år i Segeberg, Holstein, död okänt år, var en tysk keramiker verksam i Tyskland, Danmark och Sverige under första hälften av 1700-talet. (källa)
5. Oberoende av den kinesiska tillverkningen hade man dock i Rhenlandet börjat tillverka stengodskärl. Redan på 600-talet växte en lerindustri med stengodsleror fram här, och från 1300-talet förbättrades bränntekniken och man lyckades få leran att sintra. Till en början lyckades man endast få kärlväggens ytskikt att sintra, och denna keramik brukar kallas "protostengods". I slutet av 1300-talet upptäcktes även saltglasyren, som åstadkoms genom att salt kastas in i den heta ugnen. Sodan i saltet förenas då med aluminiumoxid och silikat till en klar, tunn glasyr med stor motståndskraft. Under 1500-talet blomstrade industrin och tre huvudsakliga produktionsområden växte fram: Köln och Frechen, Siegburg samt Raeren. Trattbägaren, en liten bägare med trattformig mynning, ofta sirliga arabesker och rundbilder, som med tryckta trä eller stenmatriser präglats in i keramiken. Vid mitten av 1550-talet blev de högre "Schnellen", ofta försedda med yttäckande tryckt dekor populära. De kallas även "Siegburgkrus". Vid slutet av 1500-talet växte en populär föremålstyp fram, de så kallade Bartmannkrusen, päronformade kärl, dekorerade med ett skäggigt ansikte. Köln var fram till omkring 1550 ledande inom stengodstillverkningen, då keramikerna på grund av brandfaran tvingades flytta ur staden, och Siegburg övertog ledningen. (källa)
6. Christian Linnings sonson var bildhuggaren, skulptören och keramikern, Christian Arvid Linning (1781-1843) i Stockholm. Christian Arvid Linning arrenderade 1813-1822 Ulfsunda keramiska fabrik (Ulfsunda Fabrique) i Bromma i Stockholm och blev dess konstnärlige ledare. (källa)
7. Ruuth hade upptäckt att hans stenkolsgruva i Boserup innehöll en eldfast lera, och denna lera hade han använt i sina stenkärlsfabriker Helsingborgs stenkärlsfabrik, Löfnäs stenkärlsfabrik och Ulfsunda stengodsfabrik. Höganäsgruvan, som gick mycket dåligt, fick 1825 statsanslag och genomgick en omorganisation, för att i stället för stenkolsbrytning använda leran i gruvan till keramisk produktion. 1826 startar man produktion av eldfast tegel, och 1833 av oglaserade eller blyglaserade stengodskärl, och 1835 börjar man producera saltglaserat stengods. Den tyske keramikern C. Berger anställdes 1831 för att leda tillverkningen och 1856 anställdes den danske skulptören Ferdinand Ring som modellör, något som kom att höja den konstnärliga kvaliteten på företagets produkter. (källa)
8. Kidde var son till illustratören och grafikern Thormod Kidde och keramikern Ragnhild Kidde (6 mars 1929–16 september 1997). Han tog 1977 studenten vid Vestfyens Gymnasium. (källa)
9. Engelska keramiker i norra Staffordshire, som tillverkade stengods kom under 1720-talet att börja blanda bränd flinta och en ljusare lera i sina alster för att få godset vitare. Vid mitten av 1700-talet gjordes experiment med att sänka bränntemperaturen i samband med att man glaserade godset med blyglasyr, och man fick då fram en lättare osintrad massa - flintgodset. Av stor betydelse för den stora spridningen var också tekniken att trycka dekorer på godset som utvecklades ungefär samtidigt. 1751 tog Irländaren John Brooks patent på en metod för överföringstryck. 1753 använde han den i Battersea i London på dosor och annan småkonst i emalj. Gravören Robert Hancock som var hans medarbetare var den förste som tillämpade tekniken på porslin 1756. (källa)
10. Sedan dottern fått sitt avgångsbetyg som keramiker 1930 kom Elisabet Wisén-Jobs att engagera sig i hennes verksamhet, särskilt som de båda yngre döttrarna Gocken Jobs och Gitt Jobs Hidle också valde den konstnärliga banan. Döttrarna blev snart framgångsrika och när keramikverkstaden inte längre räckte som försäljningskanal registrerade Lisbet Jobs 1934 Jobs keramik och textil och skaffade en butik på Norrlandsgatan 17 i Stockholm. För driften svarade modern Elisabet Wisén-Jobs som i butiken sålde döttrarnas alster och sina egna blomsterbroderier. (källa)