Kilogram Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet kilogram

1. Vid 1400-talets slut var Stockholms stads gator stenlagda med ränndalar. Under 1700-talet indelade man ibland gatan i rutmönster ej större än 3 till 4 alnar (180–240 centimeter). Rutindelningen syftade till att stabilisera gatstenen. Rutindelningen användes även dekorativt. Norrbron fick Stockholms första trottoar av huggna stenar 1809, trottoarens höjd var 35 centimeter från gatan. Klagomålen på gatorna var dock många. Överståthållaren klagade i sin ämbetsberättelse 1827–1932 på att gatorna är illa lagda med ojämn sten, saknar trottoarer och på många ställen saknas rännstenar, varför de är svåra att renhålla, obekväma för åkande och särskilt för gående personer. År 1837 kom gatuläggare från Berlin som lärde de svenska stenhuggarna bli skickligare på sitt jobb. I början av 1900-talet användes oftast det som kom att kallas "fältsten" (kullersten), på 1920-talet började man använda "smågatsten" (se bilden till höger). Lokalt i och kring stenbrotten i Bohuslän, som stod för en stor del av produktionen av granit till gator, vägar och hus, kallas smågatstenen för knott. Från 1920- till 1950-talet pågick stora stenläggningsarbeten på Sveriges riksvägar. Gatsten av granit var vid den här tiden billigare och mer lättåtkomligt än asfalt, och depressionsåren ledde till att många vägar stenbelades då det sysselsatte svensk stenhuggningsindustri och stenläggare. Det var ett tungt jobb, en kvadratmeter gatsten väger drygt 200 kilogram (genomsnittsstenen är en kubikdecimeter stor och kubformad) vilka sattes ut för hand. År 1953 var exempelvis hela dåvarande Riksväg 2 belagd med gatsten. I mitten av vägen lades ett lager kol som mittlinje vilket gav vägarna ett karaktäristiskt "ormskinnsmönster". Efterkrigstidens höjda kostnader för arbetskraft, asfaltens positiva egenskaper, bland annat ansågs den betydligt regnsäkrare (inte hal som gatsten) ledde till att de gatstensbelagda landsvägarna asfalterades efter hand. I många fall lades ett lager asfalt ovanpå gatstenslagret. Antalet landsvägar som är gatstensbelagda är numera fåtaliga. Ett exempel är Kristianstadsvägen/Riksväg 9 i Simrishamn från Tobisvik i stadens utkant in till centrum. (källa)
2. Gemsen igenkänns på sina korta, rakt uppåtriktade horn, vilka har spetsen böjd i krok bakåt och nedåt. Kroppslängden sträcker sig till 1,1 meter. Höjden över bogarna når upp till 75 centimeter. Vikten kan uppgå till 45 kilogram. Hornen är ca 25 centimeter långa. Pälsen är ganska tjock, och dess färg är växlande, under sommaren är den smutsigt rödbrun eller roströd med en svartbrun rand utefter ryggen och undertill ljust rödgul. Om vintern är djuret mörkbrunt eller glänsande brunsvart och på buken vit. (källa)
3. Pälsen är vanligtvis grå eller beige med en påfallande svart mönstring. Det antas att det i varje art förekommer helt svarta individer. Dessa djur når en kroppslängd mellan 42 och 58 centimeter, en svanslängd mellan 39 och 53 centimeter samt en vikt mellan 1 och 3 kilogram. (källa)
4. I Sverige blev den förhållandevis lilla köksspisen för inbyggnad den mest populära typen. Den var i princip färdigkonstruerad i slutet av 1800-talet. Ett normalt höjdmått för en sådan spis är omkring 36 centimeter, och den kan vara ungefär 60 centimeter bred och upp till 60 centimeter djup och väga omkring 140 kilogram. Värmeeffekten på en normal köksspis är ungefär 4,7 kW. (källa)
5. dess främre del är hög och skärformigt böjd. Samma form har bröstfenorna och stjärtfenan. Bukfenorna är långa och smala, medan den relativt långa analfenan däremot är låg och liknar ryggfenans bakre del. Fisken når ända till 200 centimeters längd och kan väga upptill 270 kilogram. Glansfisken är en mycket färgrik fisk. Fenorna och läpparna är klarröda. (källa)
6. Glyskoljan blir upp till 30 centimeter lång och kan nå en vikt av 0,3 kilogram. Fisken är tämligen slank, ljusbrun på ovansidan, mer silverfärgad på sidorna till rent vit på buken. Den har 3 ryggfenor och 2 analfenor som, till skillnad från hos skäggtorsken, som den liknar, ej möts vid basen. Den har en tydlig skäggtöm under hakan. (källa)
7. Under vikingatiden blev Gotland ett av norra Europas rikaste områden. Gutniska handelsbönder, så kallade farmän bedrev omfattande och långväga handel mellan Väst- och Östeuropa. Gutniska bönder hade ett eget handelsfaktori i Novgorod, kallat Gutagård och ett i London. Bland annat hade gutarna i praktiken monopol på handeln med gråverk (ekorrens vinterpäls), som var mycket eftertraktad av kungahusen i hela Europa, och flera andra varor från österled bland annat bivax. Om handelsböndernas ofantliga rikedom vittnar det stora antal (guld-) och silverskatter (över 700 har hittats) som fortfarande grävs fram ur den gotländska jorden – fler än i något annat område i världen. Spillingsskatten, hittad 1999, innehöll 14 000 mynt. Den vägde totalt 67 kilogram och är världens största vikingatida silverskatt. Ytterligare ett tecken på gutarnas rikedom är de 95 stenkyrkor (med prästgårdar och ofta kastaler) som gutarna uppförde och gradvis utvidgade från 1100-talet och 200 år framåt. 92 av kyrkorna är fortfarande i bruk. (källa)
8. Gray, Gy, är SI-enheten för absorberad dos, det vill säga hur mycket joniserande strålning som absorberats. 1 Gy är en joule per kilogram. Enheten infördes, istället för Joule per kilogram för livsfaran om man gör fel vid enheterna. (källa)
9. Fiskarna lever i stim och kan bli upp till 130 centimeter långa och väga upp till 32 kg om de får leva riktigt länge (uppåt trettio år). En vanligare storlek är ett till tre kilogram, men större vid Lofoten. Gråsejen äter fiskyngel, sill, skarpsill och kräftdjur. Leken sker i januari till maj. (källa)
10. Isopoderna är vanligen 5–15 mm långa, men den största arten, Bathynomus giganteus, kan bli upp till 45 cm lång och väga 1,7 kilogram. Kroppen är tillplattad uppifrån (dorsoventralt). Isopoderna har ingen tydlig carapax (ryggsköld). Antennerna har en lång, flerledad yttre del. Ögonen är oskaftade komplexögon och kan saknas. Första thoraxsegmentet är sammansmält med huvudet. De thorakala benparen (pereopoderna) är ogrenade, medan de abdominala benparen (pleopoderna) är tvågrenade (Y-formiga). Det finns sju benpar. (källa)