Klassicist Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet klassicist

1. Han fick sin utbildning av präster, och hans fars bibliotek var en källa till kunskap som han brukade flitigt. Någon gång mellan tolv och sjutton års ålder var det uppenbart för honom att han för alltid skulle lida av dålig hälsa, och att han inte kunde deltaga i jämnårigas ungdomliga äventyr. År 1817 kom dock klassicisten Pietro Giordani till palatset, vilket blev upptakten till en livslång vänskap. (källa)
2. Poynter studerade först i England, sedan i Paris under Charles Gleyre, slog sig ned i London 1860 och blev 1876 medlem av dess akademi. Han var en typisk engelsk klassicist, formren och ganska torr, påminner om Alma Tadema och sökte ofta med mycken arkeologisk lärdom rekonstruera gångna tider. Som hans mästerverk anses Besöket hos Asklepios (1880, Tate Gallery). Av hans arbeten märks Israel i Egypten (1867), Kartagos belägring (1868), Proserpina, Perseus och Andromeda (1872), Drottning Zenobia som fånge (1878) med flera. Därjämte utförde han fresker i Saint Stephan i Dulwich, i parlamentshuset med flera och skrev Ten lectures on art (1879). Poynter blev 1896 president vid konstakademien i London. (källa)
3. Som kompositör av instrumentalmusik var Brahms närmast klassicist. Han knöt formmässigt an till Bach och Beethoven, men också till äldre musik från 1500- och 1600-talen. Andan i hans musik tar avstamp i de romantiska stämningarna vid mitten av 1800-talet, allteftersom han mognar får han ett nyktrare tonspråk, som växlar mellan kärvhet och värme med inslag av kraft som ofta, särskilt i symfonierna, har monumentala egenskaper. Hos den senare Brahms kan man rentav höra idéer som syftar framåt mot expressionism och nyklassicism. Folkmusik från olika länder – i yngre år främst Tyskland, senare mycket Ungern – utgjorde ofta grund för hans melodik, som dock är konstnärligt avancerad. Trots den konservativt strama formella uppbyggnaden av kompositionerna är han framåtsyftande genom användandet av fri rytmik, osymmetrisk melodik och harmoniföljder som återknyter till tiden före dur och moll. Han är också känd för sin förmåga att variera ett motiv, att därigenom utvinna det mesta ur ett minimalt material som i princip är detsamma genom alla satserna i ett verk i sonatform. Den vanliga variationsformen utvecklade han mot en mycket större frihet. (källa)