Knäfalla Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet knäfalla

1. Kyrkan domineras av den stora altarväggen. Större delen av altarväggen upptas av en tredelad relief utförd i stuck av kalkbruk med inslag av tegelkross. Sidopartierna är något snedställda mot mittpartiet. Den ojämna ytan är målad med tunn kalkfärg i al secco, det vill säga på torr puts, i milda färger med grått, grönt och rödbrunt som dominerande inslag. Mittpartiet framställer Korsfästelsen. Maria knäböjer vid korset och på ömse sidor om detta blickar väktare, herdar, en grupp kvinnor och Jesu lärjunge Johannes upp mot korset. I nedre högra hörnet sitter Maria Magdalena i grön klänning hopsjunken vid nedgången till graven. I överpartiet rämnar den blå himlen i bakgrunden. Vänstra sidopartiet framställer Konungarnas tillbedjan. Maria i blå klänning sitter med Jesusbarnet i famnen. Framför henne sitter eller knäfaller de tre Kungarna, som saknar attribut. Bakom Maria står Josef samt ett par herdar. I högra sidopartiet skildras Pingstundret. Sex lärjungar i olikfärgade mantlar knäfaller eller sträcker sig mot skyn med eldslågor. Altarreliefen utfördes 1937. Kompositionen gjordes av konstnären Simon Gate, stuckarbetet av skulptören Carl Elmberg och målningen av konstnärerna Erik Jerkhe och Simon Gate. (källa)
2. Ett altarskrank är ett räcke som avgränsar området framför altaret i en kyrka. Beroende på utformning kallas det även ibland altarring, altarrund eller (ålderdomligt) altardisk. På räckets utsida finns vanligtvis ett knäfall utformat som en låg stoppad något lutande bänk. Under mässan kan församlingen knäfalla där för att motta nattvarden. (källa)
3. Den 17 mars föll domen: Hogenskild Bielke och Karl Stenbock skulle hållas i fängelse, medan Gustav och Sten Banér, Erik Larsson Sparre, Ture Bielke och Klas Bielke, Göran Knutsson Posse, Krister Klasson Horn och Erik Abrahamsson Leijonhufvud d.y. dömdes att mista liv, ära och gods. Dagen därpå återkallades domen för Klas Bielke, Göran Posse, Krister Horn och Erik Abrahamsson Leijonhufvud. De hade knäfallit och bett om förlåtelse inför ständerna och hertigen. Även Arvid Eriksson Stålarm fördes till avrättningsplatsen, men benådades sedan han åsett de andras avrättningar. (källa)
4. Någon gång mellan 1240 och augusti 1243 inträdde Thomas av Aquino i dominikanorden, som han drogs till genom Johannes av St. Julian, en framstående predikant vid konventet i Neapel. Staden förundrades över att en ung aristokrat som han skulle ikläda sig en tiggarordens munkkåpa. Med blandade känslor skyndade hans mor till Neapel för att träffa honom. Dominikanerna blev då rädda att hon skulle föra bort honom. De sände honom därför till Rom, i avsikt att därifrån skicka honom vidare till Paris eller Köln. Thomas bröder, som var soldater hos kejsar Fredrik, tillfångatog honom på Theodoras begäran utanför staden Acquapendente, och familjen höll honom fången i San Giovannifästningen i Roccasecca. Där kvarhölls han i nästan två år under vilka hans föräldrar, bröder och systrar på olika sätt försökte sätta käppar i hjulet för hans kallelse. Bröderna försökte snärja honom genom att överlista honom i hans dygdighet, men novisen fördrev fresterskan från sitt rum med ett brinnande vedträ som han grep från eldstaden. Mot slutet av sitt liv bekände Thomas för sin vän och följeslagare, Reginald av Piperno, hemligheten att han, enligt egen utsago, skulle ha emottagit en stor ynnest vid den tidpunkten. När fresterskan hade motats ut ur rummet knäföll han och bad uppriktigt till Gud om att få behålla sitt sinnes och sin kropps integritet. Han föll då i sömn, och, under det att han sov, såg han två änglar som försäkrade honom om att han blivit bönhörd. Sedan omgjordade de honom med en vit gördel och sade "Vi förlänar dig gördeln av den eviga oskulden." Och från den dagen skulle han inte ha upplevt den minsta frestelse. (källa)
5. I den romersk-katolska mässan sjunges psalmer ofta på ett sätt som liknar Svenska kyrkans, med orgel. Man knäfaller ofta. Man använder ojäst bröd (oblater) och folket tar inte alltid emot vinet, Kristi blod, den invigda oblaten ger ändå Kristus i sin fullhet till kommunikanten. Predikan är vanligt vid mässan. I den så kallade tridentinska liturgin förekommer inte psalmsång så ofta, förutom ibland vid in- och utgångsprocession, utan liturgin ledsagas av gregoriansk eller flerstämmig kyrkosång. (källa)
6. Efter flera förhör och hotelser med tortyr måste han slutligen i juni 1633, "såsom skarpt misstänkt för kätteri", avsvärja sina åsikter, framförallt den åsikten "att solen är världens orörliga medelpunkt, och att jorden ej är orörlig, utan även har en daglig rotation". Enligt legenden skulle Galilei, då han reste sig från sin knäfallande ställning, ha mumlat mellan tänderna: "Eppur si muove!". Han dömdes till fängelse, men straffet mildrades till förvisning från Florens, och han fick slutligen genom sina vänners hjälp tillbringa de sista åren av sitt liv i en villa nära Florens. (källa)
7. Epitafium över prosten Andreas Petri Normolander, (1599-1657), visande Jesu dop och därunder alla prästens söner och döttrar knäfallande. (källa)
8. Ryktbarast var den åsnefest som årligen 14 januari ägde rum i Beauvais. En åsna som klätts i mässkjorta och som dresserats att knäfalla och som på sin rygg bar stadens vackraste flicka med ett litet barn, fördes i stor procession in i katedralen och fram till altaret. Där hedrades åsnan genom att man sjöng en latinsk lovsång med fransk refräng. Sångerna avslutades med åsneskri ("y-a") och i stället för att läsa välsignelsen utstötte prästen tre gånger detta skri, som besvarades på samma sätt av folket. I Rouen handlade åsnefesten om profetiorna om Jesu födelse. Djuret föreställde där Bileams åsna, och en präst som var gömd mellan dess ben ropade ut profetian. Oordentligheter och utsvävningar var vanliga vid dessa fester och gjorde att de gång på gång förbjöds, bland annat av påven Innocentius III år 1207. Men på grund av folkets och det lägre prästerskapets sedliga råhet fortsatte de ändå in på 1400-talet, i Douai ända till 1668. Om palmprecessioner, se Palmsöndag. (källa)
9. Kejsaren Konstantin Kopronymos (741–775) höll 754 i sin huvudstad en välbesökt rikssynod, där bilddyrkan förklarades vara avgudadyrkan och Satans påfund i strid mot bibel och förnuft. Medan kejsaren var skoningslös mot bilddyrkan i de österländska kyrkorna uttalade en romersk synod sitt motstånd mot kejsarens reformförsök. Kejsaren Leo IV Chazaras fortsatte motståndet mot bilddyrkan och det var inte förrän denne avlidit 780 som lugnet lade sig efter att kejsarinnan Eirenes medverkat till att en ekumenisk synoden hölls i Nicæa 787. Vid synoden stadgades att det var tillåtet att ära bilderna med kyss och knäfall, men inte dyrka dem. Dyrkan tillkom endast det gudomliga och dyrkan av bilderna fick endast avse det framställda föremålet. (källa)