Kok Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet kok

1. Efter pyrolysrestens storlek indelas kol i torra kol (med 50-62 procent koks), feta kol (som indelas i gaskol med 62–68 procent, smideskol med 68–74 procent och kokskol med 74–82 procent koks) och magra kol (82–92 procent koks). För stadsgastillverkning har använts feta kol, vid de svenska gasverken vanligen kokskol. Kolens olika beskaffenhet beror dels av olika geologisk ålder, dels av de förhållanden som rått under bildningstiden. (källa)
2. Koks är den fasta återstoden efter pyrolys av fossilt kol, exempelvis stenkol. Vid pyrolys avgår kolets flyktiga beståndsdelar, såsom kolväten, koloxid och vätgas som kan användas som bränslen. Koks kan också användas som bränsle och består av en hög halt aska och kol. Koks kan även användas som reduktionsmedel i järnframställning. (källa)
3. En äkta kalaskokerska var däremot Anna-Maria Zetterstrand (1763–1844). Hon anlitades till bjudningar och fester samt hade en matbutik. Hennes receptsamling gavs ut av dottern Sofia Maria 1863 med titeln Kok- och Hushålls-bok, grundad på 80-årig öfning och erfarenhet i kokkonsten och hushållningen. (källa)
4. I vissa länder med stor tillgång på billig träkol (exempelvis Brasilien) används dock träkolsmasugnar fortfarande vid sidan av koksmasugnar. (källa)
5. En portvakt hade förr i tiden som huvudsaklig uppgift att elda i värmepannan, eller pannorna. Många fastigheter hade flera. Städerna saknade fjärrvärme och de fastigheter som hade centralvärme var beroende av sin egen värmepanna. Eldningen innebar ett stort arbete. Vissa värmepannor krävde att portvakten eldade en gång på natten, vilket innebar att portvakten var tvungen att gå upp en gång per natt, eller snarare tidig morgontimma (till exempel runt kl. fyra). Det eldades med ved, vilket krävde stor arbetsinsats då veden måste klyvas och kapas före eldning. Veden måste också bäras in till fastigheten. Veden var det mest arbetsintensiva bränslet till värmepannan. Ofta hjälpte barnen till att bära och kapa ved och det fanns många barn till portvakterna i de större städerna. Dessa barn kallades för portvaktsbarn. Det eldades också med kol eller koks. Det var inte lika arbetsintensivt. Ved, kol och koks ersattes senare med olja. (källa)
6. Pyrolys bryter ner inkommande material och producerar många olika ämnen - flyktiga gaser, oljor i gasform som kan kondenseras och en fast återstod. De flyktiga gaser som avgår består främst av vattenånga, kolmonoxid, metan och andra lättare kolväten samt även tyngre organiska föreningar. De tyngre organiska föreningarna kan ofta kondenseras och brukar då kallas tjäror eller pyrolysoljor. Den fasta återstoden består av en hög viktandel kol och kallas ibland koks. Oftast kan alla dessa komponenter utnyttjas som bränslen eller råmaterial. De flyktiga gaserna kan brännas, medan pyrolysoljorna antingen kan brännas eller utnyttjas på annat sätt. Den fasta återstoden kan brännas eller utnyttjas i processer där rent kol används, till exempel metallurgiska processer. (källa)
7. Dödsfarten var benämningen på den fartygstrafik med järnmalm, som pågick från svenska ostkusthamnar till hamnar i norra Tyskland och tyska och nederländska nordsjökusten under andra världskriget fram till hösten 1944. I retur fraktades ofta stenkol och koks för Sveriges energiförsörjning. (källa)
8. Krom framställs ur mineralet kromit, FeCr2O4. Två olika metoder används vid kromframställning: vid den alkaliska lakningsprocessen upphettas kromit med soda i luft, varvid natriumkromat bildas, vilket reduceras till krom(III)oxid, vilket i sin tur reduceras med aluminium eller koks till krom. (källa)
9. Metoden att tillverka kraftpapper tillkom av misstag. Den uppfanns 1885 av Munksjö efter att man av misstag tömde kokaren innan pappersflisen var färdigkokt. Istället för att slänga det "misslyckade" koket lät man defibrera flisen i en kvarn innan det trots allt kom att bli papper av resultatet. Vad man förvånande nog fick var ett papper som hade en mycket hög styrka. (källa)
10. Sulfitprocessen utvecklades från 1857 och patenterades 1867 av amerikanen Benjamin Chew Tilghman men kom första gången i industriellt bruk år 1874 vid Bergviks sulfitfabrik där Carl Daniel Ekman då var kemist. Sulfitprocessen definitiva genombrott dröjde dock till 1880-talet då Alexander Mitscherlich lyckades förbättra metoden genom indirekt uppvärmning av koket. I Sverige leddes utvecklingen bland annat av Carl Waldemar Flodquist. (källa)