Kokare Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet kokare

1. En vattenkokare är en elektrisk apparat för att koka upp vatten för tillredning av heta drycker, som kaffe och te. Vattenkokare finns i många modeller av många tillverkare. (källa)
2. Korkmjöl erhålles ur avfall från korktillverkning genom malning i desintegratorer och kvarnar samt siktning med siktmaskiner. På ett blandvalsverk bearbetas kokt linolja med harts och torkmedel och kokas i en kokare till en massa. Den erhållna sega massan passerar från kokaren mellan två glattvalsar och fångas upp i en låda, där den stelnar till hårda kakor. Dessa jämte färgpigment och träspån eller korkmjöl bearbetas i diverse blandmaskiner, varvid i den sista - "wurstmachern" - den förut lösa och porösa massan pressas till fast, tät konsistens. Efter ytterligare valsning finfördelas massan och pressas under stark upphettning i kalendervalsar på ett underlag av grov juteväv. Efter glattvalsning går den erhållna linoleummattan till en kyltrumma och överdrages sedan på baksidan med fernissa i vilken uppslammats röd färg, vanligen järnoxid. (källa)
3. En förfining av den kolvdrivna espressomaskinen är den pumpdrivna espressomaskinen, vilken är den vanligaste i espressobarer. Istället för att använda manuell kraft skapar en motordriven pump den kraft som behövs för att brygga espresson. Av den här modellen finns olika varianter, som inte skiljer så mycket i smak utan mest i tiden det tar att producera kaffet. Den ena har en kokare för både bryggare och för att generera ånga till mjölkskummaren, vilket kräver tid för att byta temperatur. Det är den varianten som är vanligast i hem. Den andra har två separata kokare, en för att brygga kaffe och en för att generera ånga, vilket förminskar tiden. (källa)
4. Tryckkokare är ett lufttätt slutet kärl som ger kortare koktider för till exempel matvaror eftersom kokningen sker vid högre tryck och temperatur än normalt. Genom att kärlet är slutet förhindras vätskan att koka bort som ånga, istället stiger trycket och därmed vätskans kokpunkt. I en modern tryckkokare för hushållsbruk ligger temperaturen på ca 120 grader. Koktiden reduceras därmed till mindre än hälften, för vissa råvaror ner till en fjärdedel. Industriella tryckkokare kan, genom högre arbetstryck, uppnå mycket högre temperaturer. Tryckkokaren är utrustad med en ventil som bestämmer kokarens arbetstryck och därmed vätskans maxtemperatur, vidare har den en säkerhetsanordning som utlöses om ventilen blir tilltäppt. (källa)
5. Överstor och övertjock flis är oönskade genom att dessa fraktioner ofta ger sämre massakvalitet, speciellt förhöjd spetnivå. Pinnflisen kan förorsaka problem i silar i kokarna varför också denna fraktionsandel normalt önskas låg, speciellt för kemiska massatillverkning. Spånet eller finmaterialet ger sämre massaegenskaper, men innehåller dessutom ofta både barkpartiklar och sand, varför denna fraktion normalt tillsammans med barken används som bränsle. (källa)
6. En riskokare är en typ av köksutrustning som används för att koka ris. (källa)
7. Fabriken byggdes upp igen och i början av 1905 kunde den nya anläggningen tas i drift. Några av kokarna kunde inte repareras så man övertog tre från det nerbrunna pappersbruket i Gysinge. Fabriken hade nu en kapacitet på 4 000 ton torr massa. År 1906 skaffade man en kisugn och år 1915 byggdes en kraftstation. Åren 1916-1918 byggde man en normalspårig järnväg mellan Turbo och Vikmanshyttan och ett nytt massamagasin. (källa)
8. Metoden att tillverka kraftpapper tillkom av misstag. Den uppfanns 1885 av Munksjö efter att man av misstag tömde kokaren innan pappersflisen var färdigkokt. Istället för att slänga det "misslyckade" koket lät man defibrera flisen i en kvarn innan det trots allt kom att bli papper av resultatet. Vad man förvånande nog fick var ett papper som hade en mycket hög styrka. (källa)
9. Under 1600- till 1800-talet omvandlades saften från sockerrören till råsocker i kokhus. Dessa hus låg i förbindelse med sockerplantagen i de västra kolonierna. Ofta var det slavar som höll i kokprocessen under dåliga förhållanden. Rektangulära lådor gjorda av tegel eller sten utgjorde ugnarna, med en öppning i botten för att fyra på elden och ta bort aska. Uppe på varje ugn fanns det upp till sju kopparpannor eller kokare, var och en av dem mindre och hetare än den föregående. Saften hälldes först upp i den största kitteln och kokades upp innan man hällde i kalk för att avlägsna föroreningar. Saften skummades och kanaliserades senare till successivt mindre kittlar. I den sista kitteln blev saften från sockerrören till en sirap. Nästa steg var ett tråg för att kyla sockerkristallerna som hårdnar runt en klibbig kärna av melass. Detta råsocker skyfflades från kylartrågen till oxhuvud (trätunnor), och därifrån till ett hus där de kureras. (källa)