Konfrontationspolitik Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet konfrontationspolitik

1. Dittills hade rådsherrarna gjort gemensam sak med Karl. Men då han med vapenmakt ville angripa ståthållaren i Finland, Klas Fleming, som var upptagen med ett av Karl uppmuntrat bondeuppror kallat klubbekriget, vägrade de ge sitt bifall. Karl avsade sig då, hösten 1596, regeringen, men vädjade på samma gång till ständerna, och i trots av kungens förbud samt av att denne överlämnade regeringen åt rådet ensamt, sammanträdde dessa 1597 i Arboga och bekräftade åter Karls riksföreståndarskap. I detta möte deltog endast ett av riksråden, Karls kusin Axel Stensson Leijonhufvud (1554–1619). De övriga ville inte, när det blev fråga om en öppen brytning med kungen, följa hertigen. Inte heller ärkebiskopen Abraham Angermannus, som infunnit sig vid riksdagen, men utan sitt prästerskap och borgerskapet, stödde Karls konfrontationspolitik. Karl fick förlita sig på bönderna. (källa)
2. Nordborneo blev brittiskt protektorat år 1888, och kronkoloni 1946 efter andra världskriget. Kolonin blev självständig år 1963 och ingick i den malaysiska federationen under namnet Sabah, under en period då den indonesiske presidenten Sukarno bedrev en konfrontationspolitik med Malaysia. Med hänvisning till att sultanen av Brunei gav Sabah som gåva till Sulu har det funnits filippinska anspråk på Sabah. (källa)
3. Godfred, dansk kung, död år 810. Han var en yngre bror till Halvdan, som han hamnade i konflikt med över utrikespolitiken gentemot Frankerriket. Han förstärkte Danevirke och nämns i resultatlösa förhandlingar med frankerna både år 804 och 809, medan Halvdan underordnade sig Karl den store år 807. Godfred dog i frisernas land år 810, enligt Einhard mördad av sina livvakter då han förberedde ett anfall mot Aachen. Han hade fyra söner, som ville fortsatta konfrontationspolitiken, i konflikt med Harald Klak och de andra av Haralds söner. (källa)
4. Michail Grigorievitj Tjernjajev född 24 oktober 1828 i guvernementet Mogiljov, död 16 augusti 1898, var en rysk general som tillsammans med Konstantin Kaufmann och Michail Skobeljev ledde den ryska erövringen av Centralasien under Alexander II. Han erövrade Tasjkent 1865 i strid med sina instruktioner och även om han mottogs med hedersbetygelser så fick han inga ytterligare uppdrag i den tsarryska armén som han lämnade 1874. Han var under 1876 (juli-oktober) överbefälhavare i Serbien och förde ett misslyckat krig mot Osmanska riket. Han var också inblandad i ett misslyckat upprorsförsök mot turkarna i Bulgarien. Han återkom till Centralasien som generalguvernör 1882-1884 men avsattes på grund av sin konfrontationspolitik mot Brittiska imperiet i The Great Game. (källa)