Konungamakt Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet konungamakt

1. På 1750-talet fick partiet en ny roll som parlamentarismens främsta skydd gentemot konungamaktens utvidgningstendenser och det nya hovpartiet. Efter att det kungliga revolutionsförsöket misslyckats 1756 stod hattpartiet på höjden av sin makt. Det var fortfarande nära förbundet med Frankrike, men dess tidigare erövringsprogram var ersatt med fordran på en kraftig modernisering av Sveriges försvarsväsen, främst genom stora befästningsarbeten i Finland och bildandet av en skärgårdsflotta. (källa)
2. I riksdagsarbetet började han också taga en allt mera framskjuten del. Vid riksdagen 1751–1752 var han en av hattpartiets kandidater till lantmarskalk, insattes i sekreta utskottet och gjorde sig så gällande, att franske ambassadören tillskrev riksdagens förlopp efter hans önskningar förnämligast Lantingshausens och Ulrik Scheffers kloka ledning. Hans kraftiga motstånd mot hovets planer på ökad konungamakt gjorde honom där så illa anskriven, att, oaktat Lantinghausen under riksdagen 1755–1756, då han på nytt var medlem av sekreta utskottet, var uppförd på ej mindre än fyra riksrådsförslag, han varje gång blev av konungen förbigången. (källa)
3. Den svenska konungamakten började då blanda sig i. Magnus Ladulås, som 1276 medgivit gutar och tyskar handelsrättigheter i Sverige och 1285 genom sina ombud träffat närmare bestämmelser om skatternas utgörande, begagnade sig av stridigheterna för att utöka sin makt över såväl Visby som Gotland i stort och försökte inlemma ön i Sverige. Borgmästare och råd från staden och ombud för Gotland fick i Nyköping stå till svars för sina tilltag, särskilt de senaste krigsoroligheterna. En äldre förbrytelse drogs härvid fram, nämligen att Visby utan att först rådgöra med konungen hade omgivit staden med en ringmur. Resultatet blev en fullständig underkastelse från stadens sida. Den måste avstå från sina planer på politiskt oberoende. (källa)
4. Vid det viktiga riksrådsvalet i december samma år, då hattpartiet sökte samla sina yppersta krafter i rådet, valdes han trots sin ungdom till riksråd. Följande år utnämndes han till rikskansliråd, kanslipresidentens närmaste man inom regeringen och kansliet och 1750 därjämte till överstemarskalk. Vid kanslipresidentsvalet efter Tessins avgång 1752 fick han stå tillbaka för den något yngre Anders Johan von Höpken. Utan att visa någon harm häröver kvarstannade Ekeblad på sin post och samarbetade troget och utan slitningar med Höpken. När sedan denne 1761 tvangs att nedlägga kanslipresidentsämbetet, fick han ta över platsen. När så vid riksdagen 1765–1766 hattpartiets fall var oundvikligt, försökte han mildra efterräkningen med detsamma liksom den hotande räfsten med hans egen ämbetsföring genom en frivillig avskedsansökan (augusti 1765), den blev även beviljad, ehuru utan att pension tillerkändes honom och utan att hans ämbetsbröder i rådet därför skonades, såsom man dock synes hava förespeglat honom. Redan 1769 efter mössregeringens fall återinsattes han i rådet och på kanslipresidentsplatsen. Han tillhörde numera dem, som fått ögonen öppnade för vådorna av frihetstidens statsskick och i en förstärkning av konungamakten sågo rikets räddning, ehuru hans försiktiga och lojala väsen icke gjorde honom ägnad att deltaga i några revolutionära planer. Han fick ej uppleva statsvälvningen, i det att han avled 9 oktober 1771, träffad av slag i själva rådkammaren. (källa)
5. Efter konungens död 1648 stod Ulfeldt i spetsen för de följande två månadernas interregnum och visade sin hämndlystnad mot konungens frilla Vibeke Kruse på ett så rått sätt, att hon dog av det. Han var också närmaste upphovsman till den inskränkning i konungamakten, som meddelades i konungens handfästning (en sorts försäkran som innebar att konungen svor en ed att präster och adel skulle få behålla sina privilegier). Man misstänkte honom till och med för att vilja undantränga Fredrik III och i stället låta upphöja hans halvbroder Valdemar Christian på tronen eller kanske snarare bilda en adelsrepublik under sin egen ledning. (källa)
6. När ständerna åter sammankallades i Norrköping 1769 valdes Fersen för tredje gången till lantmarskalk, men sedan Mössorna störtats från väldet började samförståndet snart åter brytas mellan hovet och Fersen, som visade sig mindre benägen att medverka till en ökad konungamakt. Efter Gustav III:s uppstigande på tronen vägrade Fersen vid 1771–1772 års riksdag att kandidera som lantmarskalk, men deltog på konungens begäran i den så kallade kompositionen eller försöket att försona Hattar och Mössor samt tillhörde under riksdagen den del av sitt stånd som genom jämkningar av de adliga privilegierna ville mildra de ofrälse ståndens Mössors sinnesstämning. Detta misslyckades dock, varpå Fersen missmodig lämnade riksdagen. (källa)
7. Eftervärldens omdömen om Margaretas ställning till den nordiska enhetstanken har varit mycket olika under skilda tider. Erik Gustaf Geijer uppfattade de tre ländernas sammanslutning endast som "en händelse, som såg ut som en tanke". Kristian Erslev ansåg att Margaretas huvudsyfte var rent dynastiskt, nämligen att grundlägga en stark konungamakt och skaffa Danmark herraväldet över de bägge andra länderna. Andra är benägna att tolka det som att Margareta eftersträvat ett högre mål: bana väg för folkens sammansmältning och därigenom frigöra Norden från tyskt - framför allt hanseatiskt - inflytande. På de bägge rikenas bekostnad gynnade hon sitt eget fädernesland Danmark och sökte närmast bygga enheten på dess dominerande ställning. Hon använde företrädesvis danska – eller tyskfödda – adelsmän till sina biträden som länsmän och fogdar i Sverige. Men det står klart att ingen oenighet visade sig så länge hon styrde, och att det i alla tre rikena härskade en tidigare okänd landsfred. (källa)