Kraga Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet kraga

1. Några typer av kragar på skjortor är buttondown, fadermördare, kinakrage/ståkrage, tabkrage, cutaway och sjömanskrage. Den nedhängande eller utvikta änden av en krage brukar kallas snibb. Några typer av kragar på trikåtröjor är turtleneck eller polokrage. Berthe är en krage som var populär på klänningar vid mitten på 1800-talet. Den var rynkad omkring halsen och föll ut över axlarna. (källa)
2. Det förekom även hässjor (som i Lumsheden) som sattes i långa led, vilket gjorde att en krake (krage eller gubbe) kunde bära upp två länk (golv) på var sida. Dessa led kunde innehålla 10-12 golv. Kragar stöttades med två sneda stöttor, som stod ömsom lite snett in från vänster respektive höger för att stadga hässjan i längdled. På kragens pinnar lades sedan horisontellt hässjeroer som man lade höet på. Höet packades på roan, och sedan lades en ny roa på höet. Detta gjordes tills 5-6 lager lagts. Sista lagret kallades för att taka, och var viktigt för att hässjan skulle hålla mot regn och vind. Därför var det bara de mest vana karlarna som gjorde detta. (källa)
3. Länge var kläder viktiga ägodelar som ansågs värda att vårda väl. Klädvård kunde vara en arbetskrävande procedur, men eftersom tyg var dyrt och omständligt att tillverka var det självklart även i välbeställda familjer att lappa, laga och sy om. Man vände på kragar och Manschetter tills kläderna var utslitna. Man använde kläder så länge som möjligt. (källa)
4. Knypplingen är känd i Sverige sedan 1700-talets första hälft. I Vadstenatrakten har knypplingen varit en saluslöjd och bidragit till mångas försörjning. Det bidrog till att knypplingen förändrades enligt mode och efterfrågan. Vid 1800-talets slut var det kragar, manschetter och barber som tillverkades, och i början av 1900-talet blev det kraftigare spetsar avsedda för lakan och örngott. Från ca 1930-talet omfattades Vadstenaknypplingen av hemslöjdsföreningen i Östergötlands verksamhet och ett nyskapande i form av inredningstextilier, som lampor, och bordslinnen smyckades med knypplade spetsar – liksom behovet av altarspetsar. Från 1962 kom den ideella Föreningen Svenska Spetsar att verka för att främja knypplingen framförallt i Östergötland men även i andra delar av Sverige där knyppling har utförts på ett traditionellt sätt. Sådana områden är bland annat Dalarna, Skåne, Blekinge och Hälsingland. Där det funnits en folklig typ av knyppling utförd för eget behov att använda till folkdräkten eller som inredningstextil. I dessa områden har vanligtvis ett ålderdomligt mönsterformer konserverats. (källa)
5. Under 1800-talet användes det om tunna såväl bomulls- som linnetyger, för kragar, klutar, gardiner och klänningar. (källa)
6. Under 1800-talet blev det på mode att bära en löskrage som tvättades och stärktes för sig och inte tillsammans med skjortan. I början bar, förutom kragen, det anglikanska prästerskapet en vit slips eller en vit fluga, tillsammans med väst och en lös, kassockliknande, knälång prästrock med knäppning till midjan. Alternativt bars en vanlig kosrtym och en rabat. Under det tidiga 1800-talet bar evangelisterna ofta en rock med skört för att skilja sig från det högkyrkliga prästerskapet som föredrog prästrocken. Skillnaden nämns så sent som 1857 i Anthony Trollopes Biskopen i Barchester. I mitten av 1800-talet började anglikanska präster bära kragen bakvänd vilket ledde till den första versionen av det som kallades "hundhalsbandet". Denna typ av utmärkande klädedräkt sågs av de högkyrkliga som en kontroversiell utmaning, men efterhand som tiden gick blev kragtypen allt vanligare och bars även efter att löstagbara kragar kommit ur modet bland allmänheten. Även om den svarta västen numer fått ge plats för den svarta skjortan har kragen blivit en naturlig del av klädedräkten för merparten av det anglikanska prästerskapet. Vissa väljer dock att klä sig som en del frikyrkopastorer gör, det vill säga i vanliga kläder som inte anspelar på bärarens yrke. (källa)
7. Ringkragen var ursprungligen en del av riddarens rustning för skydd av halsen. Ringkragen var en krage av stålplåt, som gick runt omkring halsen och över axlarna. Sådana kragar användes fortfarande när riddarrustningarna försvunnit och bars då utanpå kyrassen. Ringkragen övergick under 1600- och 1700-talen vanligen till att fungera som kännetecken för officerare i tjänsten och var då en halvmånformig, flat eller kupig, metallskiva som var prydd med vapen och som bars på bröstet med ett band runt nacken. Senare övergick ringkragen till att användas som vaktbricka eller dagbricka, det vill säga som tjänstetecken för vakthavande befäl och dagbefäl, och bars då ofta i en kedja. (källa)
8. Rysch förekom först på kragar under 1550-talet och blev särskilt populärt som dekorativa kantningar under 1700-talet. Rysch kallades frivolitet, då det förekom på underkläder under 1800-talet. (källa)
9. Under viktorianismen förutsattes kvinnor dölja brösten helt, höga kragar var norm, men under senare 1800-talet kom dekolletagen tillbaka för högtidskläder. Särskilt kan nämnas 1850- och 1860-talens aftonklänningar, vilkas generösa ringningar dessutom lämnade axlarna bara. (källa)
10. En annan förklaring är att det är ett skämtsam anspelning på de faror man utsattes för vid närkontakt av någon med dessa spetsiga kragar. På engelska användes benämningen Lady-killer. (källa)