Kreditiv Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet kreditiv

1. Sändebudet får vid avresan från sin stat ett kreditiv (fr. lettres de créance), d. v. s. ett rekommendationsbrev, som han överlämnar till det utrikesministerium, där han är ackrediterad, samt instruktioner, ostensibla eller hemliga, för egen del, vilka på förekommen anledning förnyas eller suppleras. Ibland händer, att den främmande regeringen på grund av sändebudets bakgrund vägrar att mottaga honom. För att undvika något dylikt gör den avsändande staten sig i allmänhet på förhand underrättad om att det blivande sändebudet är regeringen behaglig. (källa)
2. Kort efter sitt tillträde tillsatte den liberala regeringen fyra försvarsberedningar, som under ledning av stats-, krigs-, sjö- och finansministrarna skyndsamt skulle utreda försvarskostnaderna, härens och flottans betydelse för försvaret och övningstiden samt om besparingar var möjliga. I beredningen insattes de liberalas främsta män utanför ministären, spetsarna bland socialdemokraterna samt en moderat högerman i varje beredning. Militärsakkunniga tillkallades i mån av behov. Den politiska spänningen mellan stormakterna blev så stark att man på hösten 1912 väntade ett världskrig. De svenska krigsfartyg som fanns måste sättas i försvarsskick och en del av för detta avsedda kreditiv användas. I Finland anlade ryssarna strategiska järnvägar mot den svenska gränsen, och upptäckten av många ryska spioner inom Sverige ökade oron. Mot förväntan framlades dock inte något försvarsförslag vid 1913 års riksdag. Nära årets slut offentliggjorde omsider statsministern på ett möte i Karlskrona det liberala försvarsprogrammet: bland annat vinterutbildning av armén, upprättande av reservorganisationer, en större värnskatt för de bemedlade till stärkande av försvaret, humanisering av krigslagarna och inrättandet av ett militieombudsmannaämbete. Men på grund av de vallöften som de liberala riksdagsmännen (av statsministern själv på möten i Dalarna) gett före 1911 års val skulle frågan om infanteriets utbildning inte föreläggas 1914 års riksdag, utan först efter andrakammarvalet 1914. (källa)
3. 1710 reste han tillsammans med Johan Giertta till de varma baden vid Bursa då båda varit sjuka. Kort därefter reste dock Ehrenskiöld men via Belgrad, Wien och Lübeck för att försöka skaffa fram pengar. Vid denna tid rasade pesten i Sverige och hoven befann sig i Sala och kungliga rådet i Arboga. Ehrenstierna som saknade fullmakt från Karl XII verkar inte ens ha mottagits av rådet, möjligen delvis av rädsla för smitta. Ehrenstierna tvingades återvända till kungen i Turkiet. Efter ett möte med kungen i Bender våren 1711 fick han fullmakt att ta upp statslån på 600.000 riksdaler eller mer varvid han erhöll fullmakt och kreditiv av kungen om att hovet och rådet skulle på alla sätt stödja Ehrenstiernas förslag. På grund av den låga ränta som erbjöds på lånen och bristen på säkerhet som staten kunde uppvisa lyckades han inte få fram tillräckligt med pengar. Han lade fram ett nytt förslag om lån av 1.000.000 riksdaler mot högre ränta men en femtonårig amorteringstid och säkerhet jämte rådets garanti ifrån framtida statsinkomster, men rådet dröjde trots Arvid Horns stöd att bevilja säkerheten. Ehrenskiöld återvände då till Bender dit han ankom maj 1712, men Karl XII beslutade sig nu för att avstå hela planen. Ehrensvärd sattes nu att ta upp lån för kungens räkning i Turkiet. Han skötte arbetade även med att försöka hålla gång postgången mellan Turkiet och Sverige. Då Karl XII slutligen hösten 1714 begav sig av hemåt, lånade Ehrenskiöld upp pengar för hemresan. Han utverkade ett erkännande från Karl XII på att hans fordringar på kronan nu uppgick till över 116.000 daler silvermynt, främst genom att han tagit personliga lån för kronans räkning. Då Stralsunds garnison kapitulerade 1715 fick Ehrenskiöld i uppgift att sköta hemtransporten av de trupper som undandragits från krigsfångenskapen. Flera han interneras då utlovad betalning för truppernas underhåll dröjt, men med Henrik Magnus von Buddenbrock lyckades Ehrenskiöld få dem frisläppta. Ehrenskiöld ansåg själv att han motarbetades i sitt uppdrag av Georg Heinrich von Görtz. (källa)