Krigsförvaltning Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet krigsförvaltning

1. Riksmarskens ställning som chef för krigsförvaltningen varade något mindre än ett halvt århundrade. Jakob De la Gardie dog 1652 och efterträddes av Gustaf Horn. Efter dennes död 1657 lämnade Karl X Gustav ämbetet obesatt, tills han på sin dödsbädd utnämnde sin bror, hertig Adolf Johan av Pfalz-Zweibrücken, till riksmarsk. Utnämningen blev dock underkänd av rådet och ständerna, och dessa upphöjde i stället fältmarskalken Lars Kagg till riksmarsk. Han dog 1661 och fick först vid riksdagen 1664 en efterträdare i Carl Gustaf Wrangel, den siste riksmarsken. Under det karolinska enväldet inskränktes riksmarsken och Krigskollegiums åligganden kraftigt och omfattade därefter huvudsakligen materialfrågor och vissa ekonomiska ärenden. När Wrangel dog 1676 lämnades ämbetet obesatt och först 1697 tillsattes en ny ordinarie chef för Krigskollegium med titeln president. Till skillnad från kansler- och drotsämbetena blev marskämbetet inte återupprättat i slutet av 1700-talet. (källa)
2. På indelningsverkets tid i Sverige var vissa rusthållares åligganden att hålla ryttarhäst, helst valack eller hingst, minst 4 och högst 20 år gammal och 9 kvarter 2 tum hög. Klippare har använts inom den svenska krigsförvaltningen för att beteckna en häst som kunde vara en ersättningshäst för en rusthållares nummerhäst, då denna för tillfället var obrukbar eller då ingen annan häst fanns att tillgå. Klipparen behövde då inte fylla det för nummerhäst föreskrivna måttet men skulle vara 120 cm hög. En sådan häst fick i fredstid inte användas i arbete utan skulle stå på stall och ridas ett par gånger per vecka. På grund av kostnaderna och svårigheten att anskaffa stora hästar bestod de svenska arméhästarna till stor del av klippare. Karl XI:s legendariska häst Brandklipparen var en typisk klippare. (källa)
3. Schnitler blev 1872 kapten och 1881 överstelöjtnant i generalstaben samt var mycket framstående lärare i krigshistoria, krigskonst och krigsförvaltning, sedan 1865 vid krigsskolan och sedan 1870 därjämte vid krigshögskolan. Hans huvudarbete Almindelig krigshistorie (endast till 1640, 4 häften 1878-85) fortsattes av sonen Gudmund. Några av Schnitlers mindre skrifter, varibland Det første aarhundrede af den norske hærs historie (utgiven som tillägg till tidskriften "Folkevennen" 1874), samlades av hans svåger Haakon Ditlef Lowzow till ett värdefullt band, Blade af Norges krigshistorie (med biografi över Schnitler, 1895). Schnitler var ledamot av åtskilliga kommittéer, bland annat i militära undervisnings- och organisationssyften, samt av svenska Krigsvetenskapsakademien (1870) och av Videnskapsselskapet i Kristiania (1872). (källa)