Krigshär Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet krigshär

1. Namnet garde dyker först upp í Frankrike på 1400-talet med "garde du corps" till häst och schweizergardet till fots. Vid uppsättande av de stående härarna på 1600-talet organiserade nästan alla furstar gardestrupper av jämförelsevis ringa storlek till personligt skydd. Småningom växte deras styrka och de blev då elittrupper och krigshärens kärntrupp. I Frankrike hade under revolutionen efter hand bildats nya sådana trupper av flera regementen och olika truppslag, vilka omhuldades av Napoleon och fick stora förmåner. De utgjorde det så kallade "gamla gardet". Dessutom organiserades från 1806 nya gardestrupper, det så kallade "unga gardet". (källa)
2. Tacitus berättar om denna folkstam bland annat: "Denna folkstam utmärkes av mera härdade kroppar, hotfull uppsyn och större självvakenhet. För att vara germaner besitter de mycket klokhet och beräkning. Därom vittnar bland annat uppskattandet av härförarens betydelse såsom större än krigshärens, som annars är förbehållet romersk krigstukt." En sed hos chatterna som skilde dem från andra folk var att de, efter uppnådd manbarhetsålder, lät hår och skägg växa obehindrat fram till dess att man dräpt en fiende. Tacitus framhärdade även att chatternas styrka låg i fotfolket och att de i en större utsträckning än andra germanska stammar hängav sig åt att föra planerade krig istället för att dra ut på plundringståg och inlåta sig i onödiga strider. (källa)
3. Gustav Banér var ståthållare över Estland, Livland och Ingermanland. Han förde 1571 överbefälet över krigshären i Finland. Ryssarna gjorde tre infall i östra och södra Finland under vintern, så att allmogen måste fly. "Kölden och snön hindrade honom att sätta sig i rörelse" (men icke fienden). Befälet måste fråntas honom på hösten 1572. Han nämns i samband med komplotten 1574. (källa)
4. Marius ansågs vara den rätte mannen att möta den nya och stora, möjligen något överdrivna fara, som hotade Rom från de vilda cimbrernas och teutonernas sida, vilka hade slagit flera romerska härar och översvämmat Gallien. Redan under sitt förra konsulat hade Marius ändrat sättet att rekrytera hären, i det att han uppbådat män även ur de lägsta folkklasserna och därigenom gjort början att förvandla krigshären från medborgerlig till yrkeshär. Hans första omsorg blev nu att återställa den till följd av nederlagen slappade krigstukten och småningom stärka soldaternas mod och krafter. Därefter slog han teutonerna vid Aquae Sextiae (Aix-en-Provence) 102 f.Kr. och cimbrerna på Raudiska fälten vid Vercellae 101 f.Kr.. Rom var nu räddat, och Marius prisades av många såsom "Roms tredje grundläggare", ställd vid sidan av Romulus och Camillus, gallernas övervinnare. (källa)
5. Det hade länge funnits ett missnöje hos allmogen mot frihetstidens "herrevälde", där böndernas inflytande var minimalt och där de upplevde att tidigare enväldiga monarker åtminstone lyssnat på deras krav. Svåra år, bland annat en rödsotsepidemi, samt missväxt 1742 och förbudet mot att köpa livsmedel i Norge vilket ledde till svält bidrog till att ytterligare öka missnöjet. 1741–1743 års nesliga ryska krig och frågan om tronföljden efter Fredrik I var de närmaste anledningarna till utbrottet. Ett parti vid krigshären i Finland hade nämligen yrkat att man genom att till tronföljare utse ryska kejsarinnan Elisabets systerson, hertig Karl Peter Ulrik av Holstein, skulle söka nå en snar och dräglig fred. Denna tanke hade funnit livlig anklang i Dalarna och förbands där med planen att genom en resning åstadkomma en förändring i statsskicket. (källa)
6. År 1814 visade den sig plötsligt i stora mängder omkring Paris, sedan en rysk krigshär haft sitt läger i stadens närhet. (källa)
7. Grekerna och då i synnerhet spartanerna, vilka var utmärkta soldater, exercerade ganska mycket, likaså romarna: "krigshär" heter på latin exercitus, det vill säga 'en till krig övad skara'. Under medeltiden stred var och en för egen räkning, och först mot dess slut infördes exercis i Karl den djärves och Ludvig XI av Frankrikes härar. Med införandet av stående härar kom exercisen åter till heders, och dess betydelse har ännu mera ökats i modern tid. Detta främst då soldatens tjänstetid blivit kortare, samtidigt som de fordringar man ställer på soldaten är fortsatt stora – dock måste exercisen numera träda tillbaka för andra utbildningsgrenar, såsom fälttjänst och skytte, med mera. (källa)
8. På den allmänna fredskongressen i Sparta 371 f.Kr. vidhöll Epameinondas med fasthet Thebes anspråk på att vara och erkännas som det boiotiska förbundets huvudort, gentemot spartanernas yrkande på att alla stater som inte tillhörde deras eget välde skulle vara oberoende och likställda. Anspråket föranledde en omedelbar krigsförklaring från Sparta och avsändandet av en stark krigshär under kung Kleombrotos. Vid Leuktra i Boiotien stod samma år ett slag där de numerärt underlägsna thebanerna genom Epameinondas fältherreskicklighet och nyuppfunna taktik, den så kallade skeva linjen eller thebanska falangen, vann en avgörande seger. (källa)
9. I Nedre vestibulen öppnar sig byggnaden mot våningarna och med utblicken mot omgivningarna får besökaren ett första intryck av slottets inplacering i och samspel med trädgårds- och parkanläggningen. Takmålningen är utförd av Johan Sylvius och skildrar en romersk fältherres triumftåg. Romersk triumf (latin triumphus), var det festliga intåg i Rom som en fältherre höll med sin segerrika krigshär, ett segertåg. Till nedre vestibulen kommer man efter att från slottets huvudentré på sjösidan ha stigit upp för den första relativt mörka delen av trappan. (källa)
10. Triumf (latin triumphus, även romersk triumf eller triumftåg) var det festliga intåg i Rom som en fältherre höll med sin segerrika krigshär, segertåg. Triumfen var både en folkfest och en religiös rit. Ordet triumf kommer från grekiskans θρίαμβος, Thriambus, vilket var en hymn till Dionysos. (källa)