Krigsministerium Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet krigsministerium

1. Leo Kyander utnämndes 15 juni 1918 till assisterande befälhavare för Finska senatens krigsministeriums materialanskaffningsavdelning samt den 28 juli till extra föredragande vid krigsministeriet. I februari 1919 blev han gränskommendant vid Salmi krets. Den 19 december 1927 utsågs Kyander till gränskommendant i Kajanaland i nordöstra Finland. (källa)
2. Fram till andra världskriget var Försvarsministeriet ofta uppdelat i ett krigsministerium och i ett marinministerium. Det förra leddes av en krigsminister och ansvarade för armén, till exempel War Office i Storbritannien (1794-1964), Department of War i USA (1789-1947), Krigsministeriet i Danmark (1848-1950) och Lantförsvarsdepartementet (1840-1920) i Sverige. Marinministeriet leddes av en sjö- eller marinminister och ansvarade för örlogsflottan, till exempel Admiralty i Storbritannien, Department of the Navy i USA (1798-1947), Marineministeriet i Danmark (1848-1950) och Sjöförsvarsdepartementet i Sverige (1840-1920). I några länder fanns även ett flygvapensministerium, till exempel Air Ministry i Storbritannien 1918-1964 och Reichsluftfahrtministerium i Nazityskland 1933-1945. (källa)
3. Gränsen mellan kapare och frilansande sjörövare har alltid varit tunn. Kaparbrev utfästes vanligen av krigsministerier och regeringar, dock kunde regeringarna delegera uppdraget till så kallade prisdomstolar under guvernörer. Skillnaden finns dock, om än blekt, och ordet kapare kan inte utan vidare ersättas med buckanjär eller flibustiär även om dessa ofta agerade med kaparbrev. Däremot kan termen pirat användas 'som ekvivalent med kapare, enligt SAOB. (källa)
4. Konstnären George Catlin lyckades utverka tillstånd av USA:s krigsministerium att följa med på överste Henry Dodges expedition till Red River som utgick från Fort Gibson 21 juni 1834 och tack vare det vet vi på ett ungefär hur Dohasan såg ut (se bilden). Vad han sade om besöket vet man också. (källa)
5. Masson blev 1866 amanuens och bibliotekarie i krigsministeriets arkiv, men avlägsnades därifrån på grund av politiska meningsbrytningar 1880. Han blev 1903 ledamot av Franska akademien, där han efterträdde Gaston Paris. År 1919 efterträdde han Étienne Lamy som akademiens ständige sekreterare. Av hans många historiska arbeten, som utmärks av rikedom på nya detaljuppgifter och dokument, behandlar flertalet Napoleon I och hans familj. (källa)
6. Till försvar för atombomberna har vissa pekat på det japanska krigsministeriets inställning till allierade krigsfångar. I "akuta situationer" så skulle krigsfångar "omintetgöras individuellt eller i grupper" på ett eller annat sätt. Fältmarskalken Hisaichi Terauchi ska ha beordrat avrättningen av 100 000 allierade krigsfångar om USA invaderade Japan. (källa)
7. År 1919 var han chef för krigsministeriets befästningsavdelning och från 1935 till 1938 tillförordnad chef vid generalstabens befästningsavdelning. Han planlade en stor del av de befästningsverk som uppfördes vid östgränsen, Ladoga och Finska vikens kust under mellankrigstiden. Därför har han kallats "Mannerheimlinjens fader". (källa)
8. Hunt arbetade som juridiskt biträde hos en av sina bröder till 1805, då han blev teaterkritiker i en tidning. Efter en kort anställning i krigsministeriet började han 1808 tillsammans med en annan bror ge ut tidningen The examiner, som han ledde i liberalt radikal ända till 1827. (källa)
9. Einem inträdde i augusti 1870 i preussiska hären vid fransk-tyska krigets utbrott, blev officer under kriget, kallades 1881 till tjänstgöring vid stora generalstaben, var 1895–98 chef för 7:e armékårens generalstab och nådde 1897 överstes grad. År 1898 blev han avdelningschef i preussiska krigsministeriet, 1900 direktör för dess "allmänna krigsdepartement" och befordrades samma år till generalmajor och 1903 till generallöjtnant. (källa)
10. Under första världskriget fick krigsekonomin ett helt nytt genomslag som del av de krigförande ländernas mobilisering, sjöblockaden mot Tyskland och ubåtskriget i Atlanten ledde snabbt till varubrist i länder på båda sidor av konflikten. Ekonomiskt oberoende i största möjliga utsträckning blev därmed högsta prioritet för de krigförande länderna. Genom nationalistisk krigspropaganda skulle man få sina egna befolkningar att inte slösa bränsle och andra bristvaror, köpa krigsobligationer och på annat sätt bistå staten. Ekonomisk planering blev ett vanligt inslag i både ententen och centralmakterna. I Storbritannien och Irland dirigerades råvaruproduktionen av t.ex. stål, ull, läder och säd av Ammunitionsministeriet i samarbete med näringslivet och gradvis övertog statliga bolag alltifrån gruvdrift till järnvägar. I de fall där staten inte tog över helt, exempelvis bomulls-, kol- och livsmedelsprodukter, infördes istället strikt priskontroll. I juni 1915 förfogade Ammunitionsministeriet över 250 statliga fabriker som sysselsatte över två miljoner brittiska arbetare och kontrollerade dessutom privata företag med sammanlagt 1,4 miljoner anställda. I USA grundades War Industries Board som samordnade inköp av krigsmateriel, satte produktionskvoter och omfördelade råvaror. I Tyska riket bildades en rad myndigheter under Krigsministeriet för att koordinera den privata produktionen av bristvaror och om nödvändigt beslagta dem för krigsmaktens räkning. År 1916 genomfördes en massmobilisering av hela den manliga tyska befolkningen mellan 17 och 60 år för obligatoriskt arbete och man tvingade ineffektiva företag att gå samman i karteller. (källa)