Krigstjänst Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet krigstjänst

1. En kungörelse, SFS 1938:623, beslutad den 21 oktober 1938, löd på följande sätt: "Med anledning av internationell överenskommelse om nonintervention i Spanien har den 5 mars 1937 utfärdats lag (nr 61) angående åtgärder för att förhindra frivilligas deltagande i inbördeskriget i Spanien m.m., vilken lag jämlikt en av Kungl. Maj:t samma dag utfärdad kungörelse trätt i kraft den 7 mars 1937. Lagen skall enligt lag den 25 februari 1938 (nr 54) äga fortsatt giltighet till och med den 28 februari 1939 eller den tidigare dag Konungen förordnar. Enligt 1 § förutnämnda lag skall svensk medborgare, som tager värvning till krigstjänst i Spanien, straffas med fängelse i högst sex månader eller dagsböter. I anslutning till planer för hemsändandet av utländska frivilliga i det spanska inbördeskriget finner Kungl. Maj:t gott förordna, att den, som efter att före denna dag hava tagit värvning till krigstjänst i Spanien återvänder till Sverige, skall vara fri från åtal för brott varom ovan nämnts." Vissa ledamöter av konstitutionsutskottet kritiserade åtgärden, och framförde bl.a. att "ett abolitionsförfarande var direkt stridande mot lagens uttryckliga formulering och att amnesti i stället bort komma till användning". (källa)
2. Alsnö stadga från 1280 är det äldsta regleringen av adelns privilegier, men har mer karaktären av kompensation. De som ägde jord och utförde tyngre krigstjänst kallades adel. (källa)
3. En person eller ätt kunde stiga i rang på olika sätt och låg- och högadel utgjorde på 1400-talet 0,5-2% av befolkningen i Europas större länder, varav högadel knappt en tiondel, och hälften av all jord i England tillhörde adeln. Genom sammanslagning av mindre riken vid arv eller giftermål kunde större bildas. Titlar gavs som belöning för krigstjänst för de styrande, och man köpte sig positioner med strategiska äktenskap, där man betalade skyhög hemgift för att ens dotter skulle få gifta sig med en högt rankad yngling. Ekonomiska medel kunde användas på olika sätt för att stiga i hierarkin, tillsammans med slughet och ibland fabricerade släkttavlor. Men genom duglighet steg t.ex. familjen de la Pole från fiskare till hertig på fem generationer, i William de la Pole, 1:e hertig av Suffolk. (källa)
4. Liksom i Danmark (för även där användes hafnæ som beteckning för en sådan underavdelning) tycks varje hamna haft skyldighet att uppsätta en man. Dessutom ålåg det hamnan att efter ett visst mått bidraga till utrustning och proviant åt manskapet (att utgöra skipvist). Så bestämmes det till exempel i Södermannalagens add. 2, att "skiolder ok suærð, spyut ok iarnhatter" (sköldar och svärd, spjut och järnhattar") skulle vara "hamnu vapn" ("hamna vapen") och att vissa pund fläsk och smör skulle utgå från varje hamna. Hamnan var även uppbördsdistrikt och synes i denna egenskap fortsatt att finnas, även sedan inga skatter utgick efter hamneindelning. Denna indelning tycks för övrigt ha haft betydelse även för utförandet av andra aktiviteter än de som gällde sjökrigstjänst. Så föreskrivs det i Södermannalagens add. 12, att "spitalin skal hafua en span korn aff hvarre hafno". En hel del som rör hamneindelning är fortfarande oklart, och olika skribenter har framfört delvis olika tolkningar. (källa)
5. I forntidens äldsta samhällen såväl som hos medeltidens vandrande folkslag var hären och folket liktydiga begrepp. Varje vapenför man var krigare. Då gällde således allmän värnplikt. I den mån statsorganismerna stadgades, ordnades krigstjänstskyldigheten. I Greklands stadsstater och i Romerska riket grundade den sig på alla fria mäns rättighet att försvara sitt land, det vill säga på allmän värnplikt, dock i vanliga fall utsträckt endast till den fria befolkningen. Under medeltiden utträngde visserligen feodalväsendets vasallhärar och sedermera kungarnas värvade trupper de på den allmänna värnpliktens grund bildade folkbeväpningen eller bondehärarna, men i nödens stund måste man dock tillgripa dem, och under 1500 till 1700-talen, då alla stater underhöll värvade härar, fylldes luckorna i dessa med uppbådat eller tvångsvärvat folk, när det inte fann någon annan utväg. Därvid slapp dock de högre samhällsklasserna undan liksom vissa landsdelar och städer. (källa)