Kriticism Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet kriticism

1. Liebmann, som sedan 1882 var professor i Jena, var en av sin tids främsta representanter för nykantianismen, till vilken han gav det energiska fältropet i sin ungdomsskrift Kant und die Epigonen (1865), där varje kapitel slutade med orden: "Alltså måste man återgå till Kant". Han såg den kantska filosofins grundsanning i påvisandet av att rum, tid och kategorierna är det mänskliga medvetandets funktioner och att subjekt och predikat är nödvändiga korrelat, men betecknade läran om "tinget i sig" som en främmande blodsdroppe i kriticismen, en rest av dogmatism. (källa)
2. Medan vissa beskrivit boken som en skräckberättelse, har många läsare samt författaren definierat den som en kärleksroman. Danielewski sade i en intervju: "En kvinna kom fram till mig i en bokaffär och sade, 'Vet du, alla sade åt mig att det var en skräckbok, men när jag läst ut den, insåg jag att det var en kärlekshistoria.' Och hon har helt rätt. På vissa sätt är genre ett PR-knep." Andra har beskrivit House of Leaves som en "satir av akademisk kriticism.". (källa)
3. Hedvall blev docent i teoretisk filosofi i Uppsala 1906. Han var vad den filosofiska metoden beträffar påverkad av Axel Hägerström men ådagalade annars en starkt självständig filosofisk uppfattning, vilken han dock ej på grund av sin tidiga död och ogynnsamma levnadvilAkor fick tillfälle att fullt utveckla. Bland Hedvalls skrifter märks Humes Erkenntnistheorie kritisch dargestellt (1906) och Fichtes filosofi i förhållande till Kants kriticism (1914).A. (källa)
4. Charles Renouviers kriticism och de positivistiska och skeptiska riktningarna, särskilt Giuseppe Ferraris idéer, hade övat inflytande på honom. Franchi, som var en ivrig och skarp polemiker och ledare för den kamplystna tidskriften La ragione, bekämpade de spiritualistiska lärorna i verk som La filosofia delle scuole italiane (1852–1853) och La religione del secolo XIX (1853), samt i Il razionalismo del popolo (1856) den positiva religionen. Hans filosofi kan sägas vara rationalistisk genom sin antidogmatiska och närmast kritiska karaktär. Han var professor i filosofins historia i Pavia och Milano och förfäktade profana och demokratiska idéer. Under sina sista år återvände han till sin ungdomstro och upptogs på nytt som präst, något som behandlades i hans Ultima critia (3 band, 1890–1893). (källa)