Kulturideal Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet kulturideal

1. Våren 1914 utgav Svenska studenters partidelegation i Helsingfors en samling uppsatser, Svenskt i Finland. Ställning och strävanden. I inledningen framhålls att svenskhetsrörelsen sedan några år befann sig i ett nytt skede - man syftade naturligtvis på lantdagsreformens konsekvenser 1906. Tyngd fick publikationen inte minst av att ledande personer i Svenska folkpartiet lämnar sina bidrag. Även K.Rob.V. Wikman medverkade med en artikel betitlad "Österbottens svenskar". Begynnelseorden är: "I Österbotten möter oss ett svnskt folklynne måhända starkare särpräglat av sin ras, sin naturomgivning och sina historisk-sociala förhållanden änågon annanstädes i svenska Finland." "I förhållandet till finnarna har den svenske österbottningen alltid visat sig mäktig av en viss nationell självhävdelse. Varhelst svenskar och finnar längs hela den långa språkgränsen mötas, skall man finna, att de båda folkkaraktärerna instinktivt stötas från varandra." Wikman beklagar inte detta förhållande. "Det ligger någonting av självbevarelsens lag under den motvilja tvenne raser lägga i dagen inför varandras egendomligheter." Någon rasblandning på det svenska elementet vill han inte veta av. "Det är föga sannolikt, att Österbottens svenskar förr mer än nu för tiden skulle ha förmått absorbera finska element./.../ Allt tyder på, att den svenska befolkningen här är en självständig ren ras." Detta beror enligt honom på motsättningarna mellan raserna. Mot bakgrund av det sagda röjer han sin inställning. "Det måste uppväxa en pietet inför det egna med fordran, att det kulturella fars- och fädernearvet icke skall helt förgätas, när en släkt bosätter sig i Nyland eller någon annanstädes. Österbottnisk kultur behöver samling, det är lösenordet, samling kring det gamla, egna svenska bondearvet, samling kring österbottniska kulturideal. Under det vårt nationalitetssträvande går upp i det svenska nationalmedvetandets enhet, så äro vi dock och förblir vad vi äro för oss själva, österbottningar." Det är inte alls beklagasvärt att motsättningen existerar den är cementerad och bör så förbli, ty raserna är en storhet som inte får rubbas. Det är svenskhetens urkälla. (källa)
2. Vad som gjorde Julianus främmande för den härskande kristendomen var övertygelsen om dess oförenlighet med den hedniska antikens kulturideal. Kyrkans seger var för honom orientaliska "barbarers" seger över hellenervärldens kultur. Han benämnde med förkärlek sig och de sina "hellener", de kristne "galiléer" och Kristus "den döde juden". Den kristna uppoffringen av det egna mänskliga jaget tedde sig för honom fullkomligt ohellenisk och i oförsonlig motsats till den klassiska grekiska andens föreställningar om förnuftets och sedlighetens autonomi. Han ansåg att sann, sedlig storhet i hellenisk mening och romersk manlighet omöjliggjordes av en sådan ståndpunkt. En kyrka som gjorde anspråk på en tvingande auktoritet över människornas förstånd och vilja var enligt honom ägnad att endast uppfostra trälar. Särskilt frånstötande var för honom kyrkans ofta dödliga intolerans, som han inte ansåg vara värdig kulturmänniskan. (källa)