Kulturmänniska Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet kulturmänniska

1. Alla yttre ting är enligt Antisthenes likgiltiga, ju mera vi gör oss oberoende av dem, desto friare och alltså desto lyckligare är vi. Det lilla som vi verkligen behöver för livet är lätt att skaffa: ett stycke bröd och en mantel, hur luggsliten den än må vara. Djuren och vildarna lever också på detta sätt, men är icke desto mindre lyckliga och lever ett sundare liv än kulturmänniskor. Lika oväsentliga är alla sociala skillnader. Alla människor är bröder och slaven är precis lika mycket värd som den frie om han bara äger den riktiga insikten, d. v. s. dygden. (källa)
2. I sitt författarskap satte Bourget sig till mål att med grundlighetens allvar studera och skildra kulturmänniskan. Han likasom inympade på sig själv den unga generationens andliga sjukdomar, han ville bli sin samtids "själskirurg" och har alltmera framträtt som dess moralist. Det är ett dekadensskedes överförfinade, av njutningar livströtta och osunt reflexionslystna människor han behandlar. Bourgets till idealitet längtande konst gav en signal till reaktion mot naturalismen, men själv lånade han naturalismens metod. Även fysiologiska problem går han på livet lika djärvt som Zola, men Bourget var mer förbehållsam och koncentrerad i sin framställning, och hans stil har ett genomkultiverat, ofta lyriskt behag, som avspeglar hans natur. Han har särskilt vunnit anseende som skarp psykolog, vilken riktat uppmärksamheten på människokaraktärernas dolda rottrådar och han var mästare i att tyda invecklade själsrörelser. Sina ämnen tog han mest från den högre societeten under tredje republiken. Länge höll han sig gärna till finansfurstarnas värld, deras kvinnors förvillelser och intimaste känslor skildrade han med delikat pensel, och hans överseende, milt skeptiska sofistik gjorde hans böcker ofantligt omtyckta hos den förnäma kvinnovärlden i dåtidens Frankrike. I sitt moraliserande gav han väsentligen den förvända uppfostran skulden till ett förvekligat släktes brist på vilja, tro och sedlig motståndskraft. För egen del nådde han fram till en "omvändelse", så att han i L'étape försvarar katolicismen och de aristokratiska traditionerna som grundvalar för samhället. Bourget invaldes 1894 i franska akademien. Hans Œuvres complétes gavs ut 1899-1911. (källa)
3. Men hur har ur denna omedvetna urgrund den givna verkligheten, och särskilt medvetandet, uppstått? Hartmann måste för att besvara denna fråga anta, att den blinda viljan att leva utan grund och tillfälligt övergått från väsen till företeelse, från potentialitet till aktualitet, i det att viljan lösryckt sig från idén. Denna sistnämnda söker göra detta av viljan begångna fel gott igen, i det den i medvetandet väcker till liv en motståndare mot den omättliga, ständigt trängtande, aldrig tillfredsställda viljan. Medvetandet avslöjar denna trängtans oförnuftighet. Tänkandet lär oss inse tillvarons värdelöshet genom att uppvisa att det alltid i denna finnes mera olust än lust, mera lidande än lycka, och att ingen utsikt finns att någonsin övervinna detta missförhållande, i det att kulturen minst i samma mån gör oss känsligare för olyckorna, som de yttre orsakerna till dem måhända kunna minskas. Världsutvecklingens mål är därför förlossning från tillvarons lidande och återvändande till icke-varats frid genom livsviljans dödande och återvinnande av den rent omedvetna enheten av vilja och idé med därmed följande världsförintelse. Medvetandets uppgift är sålunda att upplösa alla de lyckans illusioner, vid vilka de lidande varelserna klängt sig fast. Först har de väntat sig lyckan här i livet. När deras förhoppningar här gäckats, övergår de till illusionens andra stadium, hoppet om salighet efter döden. Vetenskapen visar emellertid omöjligheten av ett medvetet liv utan hjärna. Då sätter man i stället sin tillit till utvecklingen och strävar att möjliggöra ett bättre framtida världstillstånd. Detta illusionens tredje stadium är i stort sett kulturmänniskorna vid sekelskiftet 1900:s ståndpunkt, som man Hartmann antog ännu länge skulle försvaras. Men en gång skall den tid komma, menar Hartmann, då även denna sista illusion brister. När flertalet medvetna varelser övervunnit alla lyckoillusionerna, då bringas deras vilja att leva till ro, och då inträder den allmänna förintelsen, utvecklingens återgång till sin början, varigenom inte bara individerna räddas från lidandet, utan själva det absoluta återförs till frid igen. Medlidandet med Gud är därför moralens högsta motiv och världsprincipens egen förlossning dess yttersta mål. (källa)