Kyrkofader Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet kyrkofader

1. Kyrkofader avser en auktoritativ representant inom fornkyrkan - den begynnande konsolideringen till katolska kyrkan och dess lära.
2. Kyrkofäder (latin patres ecclesiastici) benämndes i den gamla kyrkan först varje biskop, men från 400-talet endast sådana kyrkolärare, som genom sin verksamhet utövat ett avgörande inflytande på utvecklingen av kyrkans lära och liv och som särskilt gentemot den inom kyrkan framträdande "irrläran" utvecklat och försvarat det kyrkliga lärobegreppet. En kyrkofader är alltså i strängt kyrklig bemärkelse en person vars texter och exemplariska liv har bidragit till att upprätta, fördjupa och försvara den kristna läran. Det är någon vars undervisning är normativ och vars helighet är allmänt erkänd. Benämningen kyrkofader härleder sig av den från äldsta tider i såväl österlandet som västerlandet gängse seden att beteckna förhållandet mellan lärare och lärjungar med orden fader och söner (barn).
3. De som blev de mest kända av de tidiga kyrkofäderna är Klemens av Alexandria (början av 100-talet), Origenes (184-254), Tertullianus (cirka 160-225), Hieronymus (347-420), Johannes Chrysostomos (347-407), Irenaeus (130-202), Ambrosius (340-397) och Augustinus (354-430). Vad de senare kyrkofäderna hade gemensamt var karaktärsfasthet, spartansk livsföring och självdisciplin. De ställde samtidigt samma krav på de kristna troende. De flesta var väl bevandrade i grekisk filosofi och försökte binda samman grekisk filosofi med kristendom genom att upptäcka kristna resonemang i grekisk filosofins olika skolor. De försökte få fram att de grekiska filosofiska tankarna var en föregångare till Nya Testamentets tankar.
4. Kyrkofäderna har, genom en betoning på ett strikt organiserat, regelstyrt församlingsliv, strikta regler och föreskrifter, orsakat en del skador och kristendomen har därigenom förlorat mycket av sin frihet och spontanitet. Kyrkofäderna har en del gemensamma drag, de var nitiska, obevekliga i sina omdömen, med sträng återhållsam livsföring, hårda mot sig själv och ställde höga krav på församlingen, som Klemens, Tertullianus, Origenes, och slutligen Augustinus.
5. Heretiska eller schismatiska författare (som till exempel Arius eller Novatianus) räknas inte bland kyrkofäderna. Andra som faller utanför gruppen är historiker (Gregorius av Tours) eller diktare (Prudentius), därför att deras böcker inte behandlar doktrinära ämnen. Det finns kyrkofäder som har blivit utdömda av kyrkan och ändå utövat ett sådant inflytande att de räknas som kyrkofäder, eller som senare blivit återupprättade (Origenes, Theodoros av Mopsuestia). Den romersk katolska kyrkan uppställer numera följande fordringar på dem som skall kunna betraktas som kyrkofäder i egentlig mening: antiquitas (uråldrighet), doctrina orthodoxa (ren lära), sanctitas vitae (heligt liv) och approbatio ecclesiae (kyrkans godkännande).
6. Den österländska kyrkan anser att en kyrkofader inte nödvändigtvis behöver vara en författare. Den tenderar till att betrakta även ökenfäderna som kyrkofäder, liksom även klosterväsendets grundare. Den helige Antonius och Moses den svarte räknas bland ökenfäderna. Det är då deras liv som förkunnar och bekräftar läran. I den ortodoxa traditionen är titeln kyrkofader inte strängt begränsad till antiken - även den medeltida läraren Gregorios Palamas betraktas allmänt som kyrkofader.
7. Läran om kyrkofäderna kallas vanligen för patristik. (källa)