Löntagare Synonymer Betyder Uttal

• anställd
• arbetare
• arbetstagare

Hur används ordet löntagare

1. Ett typhushåll bestående av en ensamstående löntagare med 25 000 kronor i månadslön betalar enligt Institutet för Privatekonomi hos Swedbank 17 200 kronor i skatt när arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter räknas med. (källa)
2. Finland. Sjukförsäkringen omfattar alla finländare. Löntagare finansierar den inkomstbundna sjukförsäkringen genom en lagstadgad försäkringsavgift som delvis dras av lönen, delvis betalas av arbetsgivaren. Det är möjligt att komplettera den obligatoriska sjukförsäkringen, som till exempel inte ger något gott skydd åt företagare. (källa)
3. Det finska socialskyddssystemet grundar sig i hög grad på olika inkomstbundna förmåner, finansierade främst av löntagare och arbetsgivare, men lagstadgade och ofta administrerade av Folkpensionsanstalten. Till dessa hör till exempel arbetslöshetsunderstöd (främst via fackets försäkringskassor), sjukdagpenning och föräldrapenning. Personer med små inkomster har rätt till bostadsstöd, vilken för de fattigaste täcker största delen av vad som anses vara skäliga boendekostnader. (källa)
4. Antal löntagare och småföretagare i Sverige 1850-2000 - Portalen för historisk statistik. (källa)
5. Anciennitet är ett begrepp, som anger en persons erfarenhet. Anciennitet används primärt inom arbetsmarknaden, där begreppet bland annat refererar till hur länge en löntagare har varit anställd. En person som har varit anställd i 10 år, har således 10 års anciennitet på sin arbetsplats. (källa)
6. Förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, vilka utgör arbetsmarknadens parter, regleras i en omfattande arbetsmarknadslagstiftning och i de flesta fall även kollektivavtal som är en frivillig del för arbetsgivaren att ansluta sig till. Fackföreningar vill dock alltid sluta kollektivavtal för att förhandla med arbetsgivaren. Kollektivavtal är förenade med kostnader för arbetsgivaren att ansluta sig till eftersom de innehåller trygghetsförsäkringar och pensionsåtaganden som man måste betala utöver lagstadgade arbetsgivaravgifter, vilka betalas till Skatteverket. År 2017 omfattades cirka 90 procent av alla löntagare i Sverige av kollektivavtal. Inom privat sektor var andelen 83-84 procent. (källa)
7. Eftersom inte alla arbetsgivare visar arbetsgivaravgifterna på lönebeskeden är kunskapen om dem låg. Detta kan vara en förklaring till att många löntagare underskattar hur mycket skatt de betalar. De flesta lönesystem har idag möjlighet att visa hela lönen inklusive arbetsgivaravgifter. (källa)
8. Under 1930-talet fick dessa frågeställningar en mera praktisk och realpolitisk innebörd då det kom att handla om allianser som kunde säkra det socialdemokratiska regeringsinnehavet. I första skedet knöts vad man kan kalla en arbetar-småbondeallians genom uppgörelsen med Bondeförbundet 1933 ("kohandeln"). Under efterkrigstiden orienterades den socialdemokratiska politiken allt mer mot att bygga en allians mellan arbetarna och de växande tjänstemannagrupperna. Man började identifiera sig som det breda partiet för löntagare. Den välfärdsregim som etablerades med efterkrigstidens sociala reformer kan sägas vila på en sådan allians: den generella välfärdspolitiken knyter samman medelklassens intressen med arbetarklassens, samtidigt som den utsträcker medelklassens standardnorm till att omfatta också arbetarna. (källa)
9. Reformen gick dock igenom och under hösten 1984 gjordes ytterligare reformer, som innebar att högavlönade löntagare skulle betala mer till arbetslöshetsförsäkringen än lågavlönade. Ytterligare uppbromsningar av Fenger Møllers förslag till reformer kom dock i oktober 1982 då EG motsatte sig införandet av ett jobbprogram, vilken hade antagits av den socialdemokratiska regeringen tidigare på året, eftersom den ansågs vara konkurrenshämmande. Detta program innebar bl.a. att privata arbetsgivare och kommuner kunde, efter ansökan till den lokala arbetsmarknadsnämnden, få offentligt stöd till att upprätta arbetsplatser vilka annars inte skulle ha upprättats. Den borgerliga regeringen genomförde dock betydande ändringar av programmet i november 1982, vilket innebar att de kommunala initiativen till jobbskapande kraftigt reducerades och de privata dito gynnades. Detta fick dock kritik av DA, som påstod att denna lag endast omfördelade arbetslösheten. LO var dock generellt sett positiv gentemot lagen, som hade givit tusentals människor jobb. Fenger Møller lät dock avskaffa jobbprogrammet för de privata verksamheterna vid finansförhandlingarna under hösten 1984 till DA:s favör, vilket skapade ett stort tumult hos oppositionen och hos stödpartiet Det Radikale Venstre. Fackföreningen SiD anklagade dessutom Fenger Møller för att särskilt missgynna kvinnorna vid avskaffandet av jobbprogrammet, då många av dessa spordes att leva på bistånd och hamna utanför arbetsmarknaden. Finansförhandlingarna blev intensiva och regeringen blev tvungen att ge statligt stöd till utbildning av de långtidsarbetslösa efter press från Det Radikale Venstre. Trots det riktades det fortsatt kritik mot regeringen och då särskilt mot Fenger Møller för att, ur kritikernas synpunkt, grovt missgynna långtidsarbetslösa på ett sådant sätt att de kom att få leva på bidrag eller förtidspension under resten av sina liv. Denna kritik bottnade i att avtalet också innebar att de som inte fick jobb fem år efter avslutad utbildning fick reducerad a-kassaersättning till först 70 %, sedan 65 % och som lägst 55 %. Både LO och DA gav kritik mot förslaget om utbildning som de menade kom alldeles för sent och för att den inte innehöll några uppgifter om vilka sorters utbildningar som skulle erbjudas. Såväl LO som en underavdelning till SiD publicerade annonser som i varierande grad uttryckte motstånd mot Fenger Møller och då särskilt den sistnämndas, i vilken Fenger Møller och undervisningsminister Bertel Haarder framställdes som naziliknande bödlar som slängde ned de arbetslösa i en massgrav. Det uppstod en allvarlig splittring mellan regeringen och Det Radikale Venstre i frågan under våren 1985 när Fenger Møller meddelade att staten inte var skyldig att erbjuda arbetslösa personer utbildning, samt att man från regeringens sida inte hade ordnat tillräckligt många utbildningsplatser för att täcka behovet. Det Radikale Venstre hotade med att riva upp avtalet med regeringen om man inte ordnade fler utbildningsplatser, en situation som Socialdemokraterne med Svend Auken i spetsen utnyttjade för att försöka få regeringens stödparti över på sin sida genom att komma med egna utbildningsalternativ. Oppositionen såg dessutom till att få reformen uppskjuten för att den skulle behandlas mer ingående, vilket resulterade i att Fenger Møller och Bertel Haarder tilldelades 340 frågor som skulle besvaras. Reformen blev antagen i Folketinget under juni 1985, dock under mycket hård ordväxling mellan politiker från Socialdemokraterne och Det Radikale Venstre. Fenger Møller beklagade Socialdemokraternes pessimism gentemot reformen, samt deras ovilja att bidra till att "göra den till en succé". Socialdemokraternes partiledare Anker Jørgensen svarade med att benämna hennes tal som "fruntimmerssnack", vilket fick flera kvinnor att reagera. Fenger Møller replikerade med att benämna Socialdemokraterne för "ett litet surt parti". (källa)