Landsträcka Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet landsträcka

1. Med ärkebiskop Birger i Uppsala råkade Johannes i delo om en sak, varuti han till en början såg sig tvungen att vika. Frågan gällde norra gränsen mellan Uppsala stift och Åbo stift. Redan under biskop Hemmings tid hade tvist uppstått om denna, men man hade då i godo enats om att Torneå socken skulle höra till ärkestiftet, Kemi däremot till Åbo stift. Ärkebiskop Birger väckte efter sitt ämbetstillträde det oaktat anspråk på att Kemi socken (som vid denna tid omfattade hela landsträckan mellan Torne och Ule älvar) skulle räknas till ärkestiftet och stödde sina anspråk på att Hälsinglands gräns förr sträckt sig ända till Ule älv och träsk. Detta påstående sökte åter Johannes gendriva med vittnesmål såväl av invånarna i Satakunda som av rådet i Åbo, vilka intygade att Kemi sedan urminnes tid hört till Åbo stift. Konung Albrekt av Mecklenburg avgjorde målet 1377 till ärkebiskopens fördel. Men den mäktige drotsen Bo Jonsson Grip intygade, efter ytterligare anställda undersökningar, Åbobiskopens rätt, och denna förklaring omintetgjorde konungens utslag samt lämnade Johannes i ostörd besittning av det omtvistade området. På samme Bo Jonssons anmodan nödgades Johannes i sin ordning att tills vidare åt Padis kloster i Estland återge den patronatsrätt över Borgå församling i Nyland som skänkts av konung Magnus Eriksson, men hade återtagits av Johannes företrädare. (källa)
2. Genom sina segrar över östgoterna vann bysantinerna stora områden i Italien, men förlorade snart betydande sträckor därav till langobarderna (efter 568). Exarkatet vars huvudstad var Ravenna, omfattade en tid Rom med dess omnejd, Romagna , landsträckan från Rimini till Ancona, Pentapolis, Venedig, Genua och södra Italien. Redan på 600-talet erövrades dock Genua av langobarderna, och i södra Italien förlorades allt utom staden Neapel med dithörande provins och Italiens båda sydligaste spetsar. (källa)
3. Filistéer var en forntida folkstam som bebodde en landsträcka utefter Medelhavets östra kust som kallades Filistéen. Idag nämns som Palestina, som på sitt eget språk uttalas "Falastin". (källa)
4. Ett floddelta är de låga landsträckor och öar, som förekommer vid eller utanför mynningen av vissa floder. Floddelta uppkommer genom att de i flodernas vatten mekaniskt uppslammade grus-, sand- och lerpartiklarna avlagrar sig utanför mynningen och där hopar sig till låga grund, som så småningom sticker upp till vattenytan och vilkas mellanrum efter hand fyllas med slam och sand. Genom de sålunda bildade flacka landområdena skär sig floden nya och alltmer förgrenade lopp, en uppdämning äger då och då rum, flodens vatten stiger samt översvämmar och avlagrar fasta ämnen på den nybildade marken, vilken av dessa orsaker småningom tillväxer både utåt och uppåt. (källa)
5. Ursprungligen torde Lothar(r)ingia, det vill säga Lothars ring eller område, ha använts på den del av Karl den stores rike, som vid delningen i Verdun 843 tillföll Lothar I. Detta rike bestod av Italien samt en landsträcka (vanligen kallad Mellanfranken) från Medelhavet till Nordsjön mellan floderna Rhône, Saône och Schelde i väster samt Aar och Rhen i öster jämte Friesland. (källa)
6. Karls faders önskan att tillförsäkra Karl en del av riket framkallade strider mellan honom och de äldre sönerna. Sedan kejsar Ludvig dött 840 stred sönerna sinsemellan i det de båda yngre, Ludvig den tyske och Karl förband sig mot den äldste, kejsar Lothar. Besegrad i juni 841 vid Fontenoy, måste Lothar bekväma sig till fördraget i Verdun 843, i kraft varav Karl den stores monarki delades så, att Lothar med kejsarvärdigheten, som dock ej innebar överherrskap över bröderna, förenade Italien och en landsträcka längs Rhône, Saône, Rhen, Mosel och Meuse från Medelhavet och till Nordsjön ("Mellanfranken"), medan Ludvig den tyske fick vad som låg österut, Karl den skallige vad som låg väster om sistnämnda område. (källa)
7. Dess längd utgör omkring 830 km och flodområde omkring 113 400 km². Den har ett snabbt lopp och för vid högvattenstånd en större vattenmassa änågon annan flod i Indien (ända till 51 000 kbm/s). Under den torra årstiden nedgår vattenmängden till 320 hl/s. Genom ett vidsträckt kanalsystem sprids vattenmassan över stora landsträckor norr och söder om deltat. (källa)
8. Messenien beboddes i äldsta tid av lelegiska och aioliska stammar. Under mykensk tid (cirka 1600-1100 f.Kr.) var landskapet tätbefolkat, och Pylos var dess viktigaste ort. Efter dem kom (enligt den traditionella tidsbestämningen omkring 1100 f.Kr.) de norrifrån invandrande dorerna, vilka där liksom i Lakonien och Argolis gjorde sig till herrar i landet. Emellertid synes doriseringen ha varit långt mindre fullständig än i Lakonien, och till sina doriska stamförvanter i detta land stod messenerna av gammalt i ett spänt förhållande, vilket ledde till de för Messeniens utveckling ödesdigra tre messeniska krigen. Det första av dessa (enligt vanlig beräkning 743-724 f.Kr.) slutade, trots den messeniske anförarens Aristodemos tapperhet och uppoffringar, med Messeniens underkuvande, och många messener utvandrade till Argos och Arkadien. Det andra messeniska kriget (685-668, enligt annan beräkning 645-628) var ett upprorsförsök, som slutade med erövringen av bergfästningen Eira. Till detta krig ansluter sig sägnerna om den unge messeniske hjälten Aristomenes och om skalden Tyrtaios som genom sina sånger eldade spartanernas hjältemod. En del messener utvandrade till Syditalien och Sicilien, bland annat till Zankle, som efter dem fick namnet Massana, och senare Messina. De som stannade gjordes till heloter (livegna), och Messeniens bördiga jord utskiftades bland spartiaterna. Först 464 f.Kr., då ett allmänt helotuppror i förening med en fruktansvärd jordbävning hotade Sparta med förstörelse, gjorde de kuvade messenerna ett nytt försök att avkasta sitt ok genom det tredje messeniska kriget (464-455). Ett större antal av dem förskansade sig i sin gamla stad Ithome samt försvarade sig där en längre tid mot de belägrande spartanerna och deras bundsförvanter, tills de slutligen lyckades för sig och sina familjer betinga fritt avtåg från Peloponnesos, varefter atenarna åt dem upplät den kort förut erövrade staden Naupaktos. Messenien blev helt fritt först med Epameinondas segrar över spartanerna. År 369 f.Kr. återställde han den messeniska staten och grundlade vid foten av Ithome en ny huvudstad, Messene, vars namn (nygrekiskt uttal Missini) nu bärs av en stad belägen 16 km sydost därom, och införde en ny demokratisk författning. Messeniens befolkning var nu emellertid fåtalig, stora landsträckor låg öde, och staten förde en tynande och obemärkt tillvaro. Den tillhörde en tid det akaiska förbundet, till dess den med Greklands besittningstagande av romarna alldeles försvann. (källa)