Lerkärl Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet lerkärl

1. På 900-talet placerades gravarna i anslutning till gårdar och byar i så kallade ättehagar. Under yngre järnåldern brändes vanligen den döde på bål, de brända benen samlades ihop med personliga föremål i ett lerkärl, sedan begravdes de döda ofta tillsammans med äldre generationer i stensättningar eller ibland i gravhögar. Tidigare ansågs det begravningssättet vara det gängse för järnålderns begravningsskick, men i själva verket var det ganska begränsat och verkligheten är mycket mer komplex. Många gravar är skelettgravar, särskilt efter rika stormän, barn, och för de som konverterat till kristendomen, men i andra områden där människorna höll fast vid sin gamla tro är skelettgravar mycket ovanliga. I regel har benen från bålen blivit tvättade innan de placerats i gravgömman. Helt uppenbart är också att endast vissa ben valts ut och väldigt ofta är de också krossade i småbitar - möjligen med de malstenar man hittat i stensättningar. Det var inte heller säkert att benen alltid grävdes ned i gravgömman. Inte helt ovanligt var att benen i stället ströddes över graven, placerades runt stenar eller på andra platser inom gravfältet. (källa)
2. Drejskivan uppfanns redan i det antika Egypten omkring 3 000 f.Kr. Den spred sig dock ganska långsamt, för den är inte nödvändig för småskalig lerkärlstillverkning. Till Norden och Sverige kom drejskivan först under tidig medeltid. På andra håll i världen, bland annat Afrika, har metoden använts in i modern tid. I Amerika förekom inte heller drejning före Européernas ankomst. (källa)