Litteraturpolitik Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet litteraturpolitik

1. 1934 var hon delegat vid Sovjetiska författarunionens första kongress, tillsammans med maken Harry Martinson. Moa Martinson blev mycket gripen av konferensens innehåll och dess kringaktiviteter – hon skrev efter hemkomsten en uppskattande artikel i Stockholmstidningen. Harry Martinson däremot skrev boken Verklighet till döds (1941) vilken speglar hans personliga äckel inför den sovjetiska litteraturpolitiken. (källa)
2. Litteraturpolitik,rtiklar och dagbok, 66-69 (Rabén och Sjögren, 1970). (källa)
3. Under kongressen höll Andrej Zjdanov ett tal som befäste den socialistiska realismen som rådande norm, eller "metod", för den sovjetiska konsten. I sitt tal förklarade Zjdanov att en sovjetförfattare ska "framställa verkligheten i sin revolutionära utveckling" och att "sanningsenligheten och det historiskt konkreta i den konstnärliga gestaltningen ska kombineras med en ideologisk omdaning och utbildning av det hårt arbetande folket i socialismens anda. Denna metod inom litteraturen och litteraturkritiken är vad vi kallar den socialistiska realismen". Vidare sa Zjdanov att den sovjetiska litteraturen inte kan vara "fientlig till romantiken, utan måste ha en ny slags romantik, en revolutionär romantik. Vi säger att den socialistiska realismen är den grundläggande metoden för litteraturen, och det förutsätter att revolutionär romantik ingår som en del i det litterära skapandet, för vårt partis hela liv, för den arbetande klassens hela liv och dess kamp består i en kombination av det mest stränga och samvetsgranna praktiska arbete och en stark känsla för heroiska handlingar och storslagna framtidsutsikter." Samtidigt svarade Nikolaj Bucharin för ett visst motstånd genom att varna för konsekvenserna av en alltför inskränkt litteraturpolitik, och kongressen erkände efter votering betydelsen av det ryska litterära arvet från Gogol, Pusjkin och Tolstoj. (källa)
4. Belševica, som föddes i Riga, studerade litteraturvetenskap vid Maksim Gorkij-institutet i Moskva under 1950-talet. Hennes tidigaste produktion brukar anklagas för kommunistisk tendens, något som hon senare medgivit och tydligt tagit avstånd från. Under 1960-talet blev Belševica allt mer illa sedd av det kommunistiska styret eftersom hon vägrade anpassade sig till den sovjetiska litteraturpolitiken. Diktsamlingen Jūra deg ("Havet brinner") utkom 1966. Denna vållade Belševica stora problem, särskilt på grund av dikten "Anteckningar i marginalen av Henricus de Lettis livonska krönika". Diktens handling utspelar sig på 1200-talet i det av Tyska orden ockuperade Livland. Parallellen med Sovjets ockupation av Lettland var uppenbar, även för censuren. En våg av repressalier följde: Belševica förbjöds under nära åtta år publicera och uteslöts ur Sovjet-Lettlands författarförbund. (källa)