Lydnadsplikt Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet lydnadsplikt

1. Under början av 1200-talet blev bannlysning även underställd världslig dom och ledde ofta till fredlöshet. Påven Gregorius VII förklarade undersåtar lösta från sin lydnadsplikt gentemot en bannlyst furste. Inom ett stift hade biskopen bannlysningsrätt, inom hela kyrkan påven. Under 1300-talet förlorade bannlysningen mycket av sin kraft efter nederlaget i striden med Filip IV av Frankrike. Under reformationstiden väckte bannlysning således mera harm och åtlöje än vållade skada. Därefter har bannlysning blivit en sällan använd åtgärd. (källa)
2. Förmans befallning är en så kallad objektiv ansvarsfrihetsgrund inom svensk straffrätt. Enligt Brottsbalkens 24 kapitel 8 §, kan någon som står under begreppet lydnadsplikt, gå fri från ansvar för brott som han begår på order av en förman, under vilkens lydnad han står. (källa)
3. Vanligast är emellertid namnet illuminater förbundet med en hemlig orden, som 1776 stiftades av juris professorn i Ingolstadt Adam Weishaupt. Han var en jesuitlärjunge, som gripits av 1700-talets religiösa upplysning och sökte genom en orden sprida sina deistiska idéer och metoder över det katolska Tyskland. Hatande jesuitorden lånade han dock dess organisationsformer (ömsesidigt övervakande, spioneri, absolut lydnadsplikt etc.) i tro att därigenom vinna samma framgång, men i stället framkallade han misstämning och osämja. Orden, som genom inträdet av den talangfulle organisatorn, friherre Adolf von Knigge, spreds även i det protestantiska Tyskland och i viss mån i andra länder, och som trätt i nära förbindelse med det bayerska frimureriet (med ceremonier i den vanliga pompösa stilen), blev genom denna osämja såväl som genom påstådda antimonarkiska strävanden snart ökänd, och 1785 utfärdade bayerska regeringen strängt förbud mot densamma, med avsättning och fängelse för ledarna. Weishaupt flydde till Gotha, där han dog 1830. Knigge hade redan förut utträtt ur orden. Weishaupts orden var en "blandning af frivol upplysning och jesuitiska maximer" och syftade ytterst till upphävande av all religion och statlig auktoritet. (källa)
4. Praemunirestraffet utsträcktes senare till dem som hämtade dispenser från Rom eller motsatte sig kungens rätt att utnämna biskopar, och under Edvard IV (1461-83) slutligen till alla andliga domstolar, om de blandade sig i världsliga ting. I många statsrättsliga akter som avser befallningar till innehavare av kyrkliga ämbeten, till exempel parlamentskallelser, förekommer regelmässigt en så kallad "praemunientes clause", varigenom vederbörande erinras om sin ovillkorliga lydnadsplikt med avseende på den kungliga befallningen. (källa)