Mösspartiet Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet mösspartiet

1. Mösspartiet, Mössorna, kallades ett svenskt politiskt parti under frihetstiden (1719–1772) som tävlade med hattpartiet om makten. Det uppstod som den naturliga reaktionen mot det nybildade hattpartiet och dess äventyrliga krigsprogram. Namnet mössor gavs redan 1737 åt anhängarna av kanslipresidenten Arvid Horns försiktiga fredspolitik, men något verkligt politiskt parti kom det inte att bli tal om förrän efter Horns fall och hattarnas seger 1739. Sedan den fallna regeringens anhängare hämtat sig från överraskningen, sammanslöt de sig efter motståndarnas mönster till ett formellt parti under ledning av det avsatta riksrådet Ture Gabriel Bielke, riksrådet Samuel Åkerhielm den yngre, prosten, sedermera biskopen Jakob Serenius med flera. Detta för att om möjligt förhindra krigsförklaringen mot Ryssland och utkräva hämnd på de som störtat Horns regering.
2. Från början trädde partiets ledare i förbindelse med den ryske ministern. Förgäves sökte det vid riksdagen 1740–1741 hindra fredsbrottet. Efter krigets olyckliga utgång fick mösspartiet vind i seglen och hade säkerligen med något skickligare ledning kunnat störta hattregeringen vid riksdagen 1742–1743. Den avgörande partikampen uppsköts emellertid till följande riksdag, då mössorna genom sin alltför intima förbindelse med Ryssland och ryske ministern Johann Albrecht von Korffs oförskämda uppträdande förlorade sitt anseende och krossades i grund. Deras främste representant i regeringen, Samuel Åkerhielm, avsattes, och partiet tycktes efter 1747 vara fullständigt upplöst. Det äldre mösspartiet – som 1740-talets mössparti kan benämnas – kom således aldrig till styret, fastän det under en tid 1742–1743 hade övermakten i riksdagen.
3. Partiets egentliga program var fredens bevarande och bestraffandet av krigspolitikens målsmän - en icke-bisarr tanke, som likväl fördärvades av ledarnas alltför intima anslutning till Ryssland. För övrigt opponerade sig mössorna även mot hattarnas slöseri med statsmedlen och alltför djärva bankpolitik, men principiellt hyste de ännu samma merkantilistiska läror som hattarna och hade föga att invända mot deras ekonomiska lagstiftning. Mösspartiet hade sitt stöd dels hos den högre byråkratin och den förnäma jordbrukande adeln, som allmänt slutit sig kring Horn, dels hos präster och bönder, vilka av naturen var böjda för fred och sparsamhet, samt hos de mindre städernas borgerskap och småhandlarna och hantverkarna inom de större städerna. Till partiets motgång bidrog att det splittrades i en moderat fraktion, ledd av förra riksrådet greve Gustaf Bonde och lantmarskalken vid de två senaste riksdagarna friherre Mattias Alexander von Ungern-Sternberg, vilka ogillade den nära anslutningen till Ryssland och av hänsyn till den inre friden ville uppträda mera hänsynsfullt mot hattarna, och en hänsynslös, fanatisk fraktion, för vilken hämnden på motpartiet och maktens erövring var huvudsaken.
4. Med partiets nya uppsving sammanföll en begynnande reaktion mot merkantilismen, och i mössornas led fanns företrädesvis förfäktarna av en friare näringslagstiftning, av tryckfrihet och personlig rättssäkerhet, fastän dessa idéer hade förespråkare även bland hattarna och därför tydligen trängde fram oberoende av partigrupperingen. Det yngre mösspartiet var liksom det äldre ett fredsparti, men denna programpunkt var i början av 1760-talet inte någon egentlig åtskillnad från hattarna, som dåmera även de ville fred, om de också starkare betonade försvarets stärkande. Men av gammal samhörighet med det förra mösspartiet samt avoghet mot hattarna och Frankrike trädde mössorna efter Katarina II:s tronbestigning (1763) åter i förbindelse med Ryssland, opererade med ryskt och engelskt guld i den inre partikampen och råkade allt mer under Rysslands ledning, så att den ryske ministern i Stockholm slutligen framstod som partiets egentlige chef.
5. Mösspartiet i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1913). (källa)