Maniké Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet maniké

1. Mani växte upp i Babylonien i en elkesaitisk miljö tillsammans med sin mor Tani. Efter två visioner cirka 229 och 240 kände han sig manad att utveckla en egen gnostisk lära. Han begav sig till Indien och undervisade efter sin återkomst i södra Iran och Babylonien. Hans böcker översattes till de språk där hans lärjungar undervisade. Förföljd på grund av sin lära dog Mani själv i fängelse. Hans lära spred sig dock i olika väderstreck, i Europa blev det en allvarlig medtävlare till den unga kristendomen, exempelvis var Augustinus maniké innan han blev kristen. Med tiden undertrycktes den av förföljelser från de kristna, men verkar levt kvar i hemlighet ganska länge - det finns bevarade manikeiska skrifter från europeisk äldre medeltid, som kan ha framställts i hemlighet. Det har föreslagits att medeltidens stora kättarrörelser, bogomiler och katarer, hade ett samband med manikeismen, men detta är osäkert. I Mellanöstern utplånades manikeismen efter islams erövring av området, men det anses ofta att i synnerhet den shiitiska inriktningen av islam tagit vissa intryck av läran. Störst framgång hade den manikeiska missionen i Central- och Östasien. Hos uigurerna blev läran i praktiken statsreligion, och den hade också stor framgång hos mongolerna. Med tiden blev den hos dessa folkslag dock ersatt av islam respektive lamaismen. Även i Kina fick Manis lära många anhängare. Dock gick religionsförföljelserna under kejsare Wu-Tsung (840-talet) hårt åt manikeerna, som bland annat deporterades till olika provinser. Religionen levde dock kvar åtminstone fram till 1500-talet i Kina. Där finns också Cao'an – världens enda manikeiska tempel – bevarat. (källa)
2. Under Diocletianus stod den sista striden mellan kristendomen och statsmakten i romarriket, innan kristendomen blev statsreligion. Förföljelsen började år 297 och gav upphov till många martyrberättelser om tidiga kristna som dog för sin tro. Offer till kejsaren gjordes obligatoriska för statstjänstemän och några år senare beordrades kyrkorna stänga och församlingarna upplösas. När påbudet trotsades och bränder anlades i kejsarpalatset lät Diocletianus arrestera kristna ledare och bestraffa alla som vägrade visa vördnad för imperiets gudar och symboler. Manikéer förföljdes också under samma period. (källa)
3. Augustinus människosyn är förhållandevis mörk. Han var själv ofta plågad av dåligt samvete och grubblade över synd, frestelse och förtappelse. Enligt Augustinus är mänskligheten som sådan "en fördärvets massa", hedningarnas alla dygder är fördärvade av synden, och om hela mänskligheten överlämnades åt helvetet skulle detta vara en rättvis dom. Gud har dock utvalt en liten minoritet av själar som skall frälsas, och att knota över urvalet visar bara hur att man inte inser allvaret i den skuld som hänger samman arvsynden, och ännu mera med de verkliga synderna. Hans skrifter fick ett stort inflytande och andra kyrkofäder. Efter Augustinus blev många kristna påverkade av hans syn på synd . Det fanns de som gick i motattack mot Augustinus syn på synd, som Julianus av Eclanum, (Giuliano di Eclano cirka 386– 455) biskop i Eclanum i Italien. Han ansåg att Gud har avsedd nåden för att människans natur ska nå fullkomligheten. Den mänskliga naturen är den gode Skaparens gåva och därför kan inget naturligt vara ont. Sexualdriften blir synd först då den missbrukas och det är därför helt fel att blanda ihop arvsynd med lusta. Enligt Julianus har Augustinus fört in ett främmande synsätt i den kristna kyrkan då han såg ner på Skaparens goda värld, fylld av ångest inför sexuallivet på grund av tonårens dårskaper som han beskriver i sina Bekännelser. Detta synsätt kommer från manikéerna som Augustinus umgicks med tidigare. Liksom Platon ansåg Augustinus att människan bestod av kropp och själ, där kroppen var av mindre värde än själen. Kroppen, den materiella delen av människan, saknar enligt den nyplatonska ontologin verklig substans. (källa)