Mansfigur Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet mansfigur

1. Både kristendomens och judendomens skapelseberättelse behandlas i Första Mosebok. Den beskriver ett veckolångt förlopp som inleds med "I begynnelsen skapade Gud himmel och jord" (1 Mos 1:1). Enligt Gamla Testamentet är denna första vecka både ursprunget till vår sjudagarsvecka och veckovilan. Gud skapar mannen genom att ta lera, forma leran till en mansfigur och blåsa liv i mansfiguren (1 Mos 2:7). Kvinnan skapades sedan utifrån ett revben från mannen (1 Mos 2:21-22). Eftersom Jesus hänvisar till skapelseberättelsen i flera sammanhang var det naturligt för kristendomen att anamma denna berättelse ur judendomens heliga skrifter. (källa)
2. Salvis program för skulpturerna är bevarat. Det har som huvudtema vattnets närvaro överallt. Havens stora vattenmassor symboliseras av Okeanos, den stora mansfiguren i centrum. Vattnet i luften finns i kaskadernas vattenstänk. Vattnet i jordens innandöme kan ses sippra fram ur sprickor i klippan. Det är på en gång livgivande och destruktivt. De båda hästlika väsendena som är spända för Okeanos vagn symboliserar dualiteten: en av dem är tyglad och lugn, den andra vild och obändig. I mindre skala ses samma processer verka i plantorna, som spirar i skrevorna och i det vittrande högra hörnet av palatset. (källa)
3. Inom egyptisk tradition var sfinxen oftast en mansfigur med lejonkropp och manshuvud. Det finns inga kända inskriptioner ifrån gamla riket kring detta fabeldjur och det egyptiska namnet för sfinx är inte känt. Många faraoner lät skapa skulpturer med sitt eget huvud ovanpå de vaktande statyer som stod utanför deras gravkammare för att poängtera deras närhet med solgudarna. En av dessa solgudar var Sekhmet, som var en lejoninna. Två kända egyptiska sfinxer bär exempelvis faraonen Hatshepsuts huvud. En finns idag på Metropolitan Museum of Art i New York och en annan är alabastersfinxen i Memfis. Senare skapades rena avenyer med rader av sfinxer som vaktade vägen mot gravar och tempel eller också placerades sfinxer på avsatser på längre trappor som ledde upp till större byggnadskomplex. För att hedra guden Amon byggdes niohundra sfinxer med vädurshuvuden i Thebe, där det fanns en stor kult kring denna gud som ofta avbildades som en bagge. En annan form av egyptisk sfinx hade falkhuvud och förknippas med guden Horus. En av de äldsta kända egyptiska sfinxerna avbildar drottning Hetepheres II, från fjärde dynastin som varade från 2723 f.Kr till 2563 f.Kr. Den största och mest kända är Sfinxen i Giza, på Gizaplatån på den västra banken av Nilen. Denna sfinx är riktad åt öster och brukar hänföras till samma dynasti som Hetepheres II:s sfinx men dess ålder är omdiskuterad. (källa)
4. Kempelen blev kändis i dåtidens Europa genom den illusionistiska schackrobot som han hade byggt år 1770. Den bestod av en mansfigur i turkisk dräkt som satt bakom en byrå med inbyggda mekaniska anordningar och ett schackbräde ovanpå. 'Roboten' spelade schack bl.a. mot kungligheter som Napoleon I, Fredrik II av Preussen och Paul I av Ryssland. Den vann de flesta partierna - dock inte mot François-André Danican Philidor, som ansågs vara dåtidens bäste schackspelare. Kempelen själv brukade stå vid en låda ett par steg därifrån och ge intryck av att han på något sätt inverkade på spelet. Ovanpå byrån brukade det placeras ett levande ljus för att dölja lukten från ett annat ljus som fanns inne i byrån, så att den mänsklige schackspelare som gömde sig där skulle se något. Fast schackturken var en illusionistisk apparat, så var den ändå en mycket snillrik konstruktion i vilken magnetism utnyttjades så att den gömde schackspelaren kunde se pjäsernas position. Efter att ha rest runt med schackturken i ett par år så gömde Kempelen undan den för att aldrig visa den mer. Han uttryckte besvikelse över att hans vetenskapligt motiverade talmaskiner inte framkallade lika mycket intresse, och att människorna hellre ville låta sig luras. Den sista versionen av schackturken kunde förresten också säga "échec!" (franska för "schack!"). Tjugo år efter Kempelens död förvärvades den av instrumentkostruktören Johann Nepomuk Mälzel, och den presenterades åter för allmänheten. Genom Mälzel hamnade den i USA, och slutligen i ett museum i Philadelphia, där den brann upp i en eldsvåda år 1854. (källa)