Megalitgrav Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet megalitgrav

1. Megalitgravar (av grekiska mega, stor, och lithos, sten) eller storstensgravar är en serie typer som i Sverige endast anläggs under stenåldern, från c:a 3600-2900 f.Kr., men i enstaka andra länder i Europa ända till början av bronsåldern runt 1500 f.Kr., vilket beror på att man i dessa områden även inräknar efterföljande typer av stenkammargravar som ofta var betydligt enklare än sina föregångare. De äldsta megalitgravarna i Europa byggdes i Bretagne runt 4800 f.Kr.
2. Många typer av megalitgravar kallas dolmen utomlands, på samma sätt som även dösar kallas dolmen på engelska. Däremot är det inte korrekt att översätta begreppet dolmen med ordet dös, eftersom även sådana megalitgravar som starkt påminner om gånggrifter och hällkistor kan kallas dolmen.
3. Megalitgravar finns utmed Västeuropas atlantkust och i norra Europa. För tiden fram till 2900 f.Kr. finns de främst i Sverige, Danmark, Norge, Tyskland, Polen, Nederländerna, England, Wales, Irland, Skottland, Kanalöarna, Frankrike, Spanien och Portugal, samt eventuellt i Schweiz. Dessutom kan man i viss mån jämföra dem med såväl de megalitiska templen på Malta som mastaba och pyramider i Egypten.
4. Fram till c:a 2900 f.Kr. hade det byggts minst 17000 megalitgravar i norra och västra Europa, varav mer än hälften i Danmark och Portugal.
5. Megalitiska gravar och monument finns även runt om i västra medelhavsområdet, men dessa är något yngre och i regel relativt små och enkla i konstruktionen. Vissa påtagliga likheter finns även mellan megalitgravarna i västra Europa och de äldre pyramiderna samt mastabagravarna som var pyramidernas föregångare.
6. På Krim och i Kaukasus förekommer liknande megalitiska monument, vars innehåll har antagits vara från äldre järnålder. Konstruktionsmässigt står de dock nära de stenkammargravar som förekommer i delar av Europa från bondestenålderns slut. Vissa likheter i gravskick finns också i andra nomadiska folk i Ryssland, till exempel Kurgan-folket. Dessa kan naturligtvis, liksom döslika megalitgravar i Korea och Japan från senare tider, ha uppkommit utan samband med gravarna i västra Europa.
7. En megalitgrav har alltid en stenbyggd kammare, ofta av markfasta och resta stenar men för några få typer kan kammaren vara byggd av enbart eller delvis av kallmurade väggar. Taket består i regel av ett eller flera större stenblock, men i en del fall kan väggarna övergå i en kallmurad välvd kupol. De allra flesta typerna har en öppning samt ofta ett förrum eller en gång in till kammaren. Inte sällan är kammaren omgiven av en jordhög eller ett stenröse, vars omfattning kan variera kraftigt. I samband med sekundär användning var det inte heller ovanligt att högen byggdes på. Trots den relativt enkla konstruktionen kan man urskilja ett flertal detaljer i konstruktionen som ofta återkommer inom vissa typer. Hit hör för svensk del exempelvis kallmur mellan väggstenar, tröskelsten och karmsten i gången, skiljeväggar och sektionsindelningar i kammaren och nyckelsten vid kammaröppningen.
8. De största enskilda stenblocken inom respektive land brukar väga minst 25 ton, men några exempel i Frankrike och Irland visar att man även hanterade stenblock på 90 ton. Vid tiden runt 3000-2500 f.Kr. byggdes en megalitgrav i södra Spanien med stenblock vars vikter är upp mot 300 ton per styck.
9. Den stora koncentrationen av gånggrifter på Falbygden, det vill säga trakten omkring staden Falköping, är anmärkningsvärd. Området har 127 säkra gånggrifter samt 77 osäkra men sannolika gånggrifter, vilket ger summan 204 stycken. Falbygdens gånggrifter utgör knappt hälften av Sveriges megalitgravar (om man med megalitgravar endast avser dösar och gånggrifter). (källa)