Mellangeneration Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet mellangeneration

1. Separat debuterade han med en utställning i Göteborg 1898 som följdes av separatutställningar i Göteborg 1908, 1912 och 1918 han ställde även ut separat i Oslo 1908, Lund 1911 och 1924, Norrköping 1913, Uddevalla och Malmö 1916, Köpenhamn 1918, Uppsala 1924 och på, Liljevalchs konsthall 1922 samt AB Konstverk i Stockholm 1926 och med skisserna till freskerna i Länsstyrelsens sessionssal på Göteborgs konstmuseum 1927. Han medverkade sedan 1891 i utställningar arrangerade av Konstnärsförbundet och förbundets utländska utställningar 1898–1916. I Paris ställde han ut första gången 1891 och medverkade sedan så gott som årligen under 1890-talet i några franska utställningar. Han var genom åren representerad i ett stort antal utställningar arrangerade av Sveriges allmänna konstförening, Svenska konstnärernas förening, Göteborgs konstförening samt en rad representativa utställningar inom och utom landet. På Galerie Moderne visades en minnesutställning 1928 och Konstakademien och Göteborgs konstmuseum arrangerade en gemensam minnesutställning 1929. Nationalmuseum arrangerade 1930–1932 en vandringsutställning och en sammanfattande minnesutställning visades på Liljevalchs konsthall 1934. Skånska konstmuseum visade en mindre minneskollektion 1934 och Färg och Form visade en kollektioner 1937, 1939, 1946 och 1955. Vid Nationalmuseums historiska inventarieutställning 1948 som visade Konstnärsförbundets insats i den svenska konstvärlden var Wilhelmson som en av tre av förbundets huvudgestalter i mellangenerationen rikt representerad och 1955 arrangerade Liljevalchs konsthall en utställning med skulpturer av Christian Eriksson och målningar av Wilhelmson. 1966 visade Göteborgs konstmuseum en utställning med Wilhelmsons konst i Sparbankshallen i Göteborg. (källa)
2. David Wallin beskrevs under sin verksamma tid som en stor romantiker bland svenska konstnärer och han framträdde efter studier vid Konstakademien 1898-1903 med lyriska landskap och realistiska porträtt. Han hamnade mellan två stora stilvågor och tillhörde därmed den så kallade mellangenerationen i den svenska konsthistorien mellan konstnärsförbundarna och konstnärsgruppen 1909 års män, även kallad De unga, och David Wallin har kallats "Sveriges siste romantiker".. Ett vanligt motiv var nakna kvinnor i romantiserade landskap. Han avbildade ofta sin hustru och deras sju barn, gärna i ömsinta skildringar av mor och barn. David Wallin var även en skicklig porträttmålare och har utfört en rad porträtt av kända svenskar. Bland hans mer kända porträtt märks de över Georg von Rosen, Erik Axel Karlfeldt, Herman Schück, Gustaf Dalén och Axel Fahlcrantz samt Vår med hustrun som modell i Lill-Jansskogen. Separat ställde han ut på bland annat Konstakademien, Thurestams konstsalong i Stockholm och i Norrköping, Linköping, Borås, Uppsala, Jönköping och Örebro. Han medverkade i flera av Svenska konstnärernas förenings utställningar i Stockholm från 1905 samt Sveriges allmänna konstförenings Salonger från 1916 och i Norrköpingsutställningen 1906, Lundautställningen 1907, Baltiska utställningen 1914, jubileumsutställningen Nutida konst i Göteborg 1923, Barnet i konsten som visades på Nordiska museet 1941 samt i en lång rad av Östgöta konstförenings utställningar med provinsiell konst. Han deltog i Parissalongen 1906 och 1911–1912, samlingsutställningar i Wien och Budapest 1906, München 1909, Buenos Aires 1910 där han tilldelades en silvermedalj, Rom 1911, Société nationale des beaux-arts i Paris 1911, Salon des Indépendants i Paris 1912–1913, utställningar i San Francisco, Boston och Philadelphia 1915, den svenska konstutställningen på Charlottenborg i Köpenhamn 1916, Grosse Berliner Kunstausstellung 1916, Venedigbiennalen 1920 och 1926, Åbo, Helsingfors, Tallinn och Riga 1928, Reykjavik 1936 samt ett flertal gånger med Carnegie Institute i Pittsburgh. Han var medlem i Konstnärernas riksorganisation, Konstnärsklubben i Stockholm och Union Internationale des Beaux-Ats et des Lettres i Paris. (källa)
3. Karin Rehnqvists musikhistoriska betydelse består i att hon, utan att tekniskt eller konstnärligt göra avkall på den moderna konstmusiken, lyckats återställa och samtidigt radikalt förnya förbindelsen mellan den svenska konstmusiken och folkmusiken, en förbindelse som var mycket levande i den svenska senromantiken med namn som Hugo Alfvén och Kurt Atterberg, men som mellangenerationerna från 1940-talet och framåt medvetet helt hade brutit med. (källa)