Meningsriktning Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet meningsriktning

1. Uniformsförbud, eller förbud mot politiska uniformer, rådde i Sverige enligt lagen (SFS 1947:164) om förbud mot politiska uniformer (kallad uniformslagen), som upphävdes den 1 juli 2002. Lagen stadgade: "Bärande av uniform eller liknande klädedräkt, som tjänar att utmärka bärarens politiska meningsriktning, vare förbjudet. Förbud som nu sagts avser jämväl uniformsdel, armbindel eller annat därmed jämförligt i ögonen fallande kännetecken." Lagen trädde i kraft efter andra världskriget, och hade en provisorisk lag från 1933 som föregångare. Syftet var främst att förhindra att nazister använde uniform. Hovrätten för Västra Sverige fann i en dom 1996 att uniformslagen "uppenbart strider mot regeringsformens regler till skydd för" yttrandefriheten, och ogillade åtalet mot en person (nazist) som åklagaren ansåg hade brutit mot lagen, genom bärande av armbindel med hakkors. Samma domslut hade tingsrätten tidigare kommit till. Sedan lagens avskaffande råder således inte något förbud mot bärande av politisk uniform i Sverige, även om bärande av vissa symboler kan utgöra hets mot folkgrupp. (källa)
2. Liturgiska striden kallas de 20-åriga stridigheter (1574–1593) angående den svenska kyrkans bekännelse och religionsbruk, som framkallades av kung Johan III:s försök att tvinga kyrkan att inta en förmedlande ståndpunkt mellan katolicismen och de protestantiska meningsriktningarna genom fasthållande av endast så mycket i lära och kult, som kunde anses grundat omedelbart i Guds ord eller de äldste kyrkofädernas skrifter. (källa)
3. Finlandsaktivismen fick en viss renässans under finska vinterkriget 1939-1940, då starka kretsar i olika politiska läger krävde direkt svenskt militärt bistånd åt Finland mot Sovjetunionen. Även beteckningen "aktivism" kom i bruk. Vad som då närmast åsyftades var den meningsriktning som hävdade att ett oberoende Finland var en förutsättning för Sveriges självständighet och att Sverige därför inte borde tveka att om situationen så krävde ingripa med trupper för att stärka den finländska fronten. Enligt Alf W. Johansson kan aktivismen ses både som frivilligrörelsens - som är något annat - logiska fortsättning och som ett försök till politisering av hela Finlandsrörelsen. Det är därför svårt att mera precist skilja ut aktivismen från de övriga typerna av verksamhet inom Finlandsrörelsens ram. Den utgör, enligt Johansson, Finlandsrörelsens politiska dimension. Samlingsregeringen och kung Gustaf V var dock avvisande. (källa)
4. Förbundets egentlige grundare var publicisten och författaren Erkki Räikkönen, som var dess sekreterare 1926–1928 och ordförande 1931–1933. Förbundet hade enandet av nationen som sitt främsta mål, men dess inflytande förblev ringa trots att medlemskåren var stor (som mest omkring 9 000 medlemmar) och omfattade talrika representanter för olika politiska meningsriktningar, tidvis även socialdemokrater. Språkröret Itsenäinen Suomi utkom från 1926. Trots sin ringa politiska tyngd förbjöds organisationen i maj 1946 efter påtryckningar från Finlands kommunistiska parti. (källa)