Merendels Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet merendels

1. "Krono" betyder "tid". "Synklastisk" betyder "Krökt åt samma håll i alla riktningar", ungefär som ett apelsinskal. "Infundibulum" betyder "tratt, rör, öppning" och används merendels inom medicinen för att beteckna in- och utgångar i olika kroppsorgan. (källa)
2. överrock - liksom tröjan av blått vadmal. Det är "hederligare" ju längre tröjan är, så att den "merendels är nästan fotsid". Kragen som på tröjan, men fickorna sitter baktill. (källa)
3. Emot sina grekiska original tillät sig Plautus i medvetande om sin förmåga stora friheter. Så i fråga om kompositionen: stundom har han hoparbetat två stycken med besläktat innehåll till ett (så kallad litterär kontamination), ofta omdiktat hela scener, förkortat och uteslutit, utförligare behandlat vissa motiv eller uppfunnit nya, ofta förgrovat framställningen, någon gång till och med förändrat en attisk komedi till en operettartad romersk fars. Vidare med hänsyn till vad man skulle kunna kalla ämnets stilisering: i den främmande ramen inpassar han ogenerat en mångfald inhemska element, grekiskt och romerskt passerar i brokig omväxling. Också har Plautus med hänsyn till komposition och enhetlighet, begripligt nog, klandrats alltifrån antiken, vars smakdomare (till exempel Horatius), som kände till originalen bättre än vi, i detta hänseende gav den mera försiktige Terentius priset, dock måste erkännas, att en egendomlig, omisskännligt personlig stil, nästan alltid frisk och levande, genomgår det hela, liksom man ej får glömma, att Plautus stycken närmast ingalunda tjänade litterära ändamål eller avsåg högre konstnjutning, utan var beräknade för scenen och tillfredsställande av den merendels ganska obildade publikens skrattlystnad. Och i detta hänseende lämnar Plautus lustspel intet övrigt att önska: de mest komiska situationer, en flödande, låt vara oftast grovkornig, humor, kvickheter av alla slag, parodier och så vidare måste alltjämt hålla åskådarna vid gott lynne. (källa)
4. Det delfiska oraklet förestods av ett talrikt och väl organiserat prästerskap, vilket som sitt verktyg använde den s.k. Pythia, Apollons prästinna. När oraklet skulle rådfrågas, fördes Pythia, efter förberedande offer och reningsceremonier, in i tempelcellan, där hon tog plats på en trefot över jordrämnan. Under inflytande av de uppstigande giftiga ångorna råkade hon i ett krampaktigt extatiskt tillstånd och utstötte osammanhängande ord. Dessa sattes därefter av prästerna samman, i episkt versmått, till svar, som oftast var dunkla och mångtydiga. Ett av de mer berömda exemplen på detta är när den lydiske kungen Krösus frågade oraklet hur det skulle gå för honom i kriget mot Persien. Oraklet svarade att om Krösus korsade floden Halys skulle ett stort rike gå under. Krösus tog det som ett gott tecken och korsade floden, varpå hans rike gick under. I en senare tid gavs dock orakelsvaren merendels på prosa. (källa)
5. Panchatantra är en i fem böcker indelad samling av fabler och berättelser, som är infogade i en ramberättelse, vars tämligen tunna innehåll är, att en vis man, Vishnuparman, lovar på kort tid bibringa de mindre väl uppfostrade och okunniga sönerna till kung Sudarshana av Pataliputra (huvudstaden i Magadhariket, motsvarande norra Bengalen), de kunskaper och den erfarenhet (i samlevnad, politik o.s.v., sammanfattade under termen niti, egentligen "ledning"), som var nödvändiga för prinsar, som skulle komma att överta regeringsbefattningar. I detta syfte berättas nu de nämnda fablerna, oftast så, att de icke är uppradade bredvid varandra, utan merendels instoppade, den ena i den andra som exemplifikation till ett aktuellt händelseförlopp, så att kompositionen kan förliknas vid en samling av den ena i den andra stoppade kinesiska askar. Panchatantra är sålunda en lärobok om världsklokhet, en spegel för indiska dynaster. Till den yttre formen består berättelserna av blandad prosa, innehållande den episka berättelsen, och vers, utgörande sinnrika tänkespråk, avsedda att meddela det etiska läroinnehållet. (källa)
6. Konstantin, som blev kejsare 740, var en hård och oböjlig kraftnatur och fullföljde i krig och fred faderns verk. Från ungdomen förtrogen med arabernas krigföring och inre strider, vann han mot dem stora framgångar och förde senare en merendels framgångsrik kamp mot Balkanfolken. Han avled i strid. Stödd av mötet i Hieria 753, försökte Konstantin kväsa bilddyrkarna. Han utsträckte kampen till en kraftmätning mellan stat och kyrka. Då han slutligen ville tillintegöra hela klosterväsendet, urartade striden till hänsynslös förföljelse, där kejsaren skoningslöst utnyttjade sin makt. (källa)
7. Sudermann fick emellertid genom Die Ehre anseendet som en naturalismens banerförare, och hans följande alstring, särskilt den sceniska, vann utomordentlig ryktbarhet. Det bjärt sedeskildrande konstnärs- och storstadsdramat Sodoms Ende (1891, Sodoms undergång) misslyckades visserligen i Berlin, men Heimat (1893, Hemmet) och Das Glück im Winkel (1896) fick så mycket större framgång, och även den anspråkslösare miljöskildringen Die Schmetterlingsslacht (1893, tryckt 1895) hävdade sin plats. Morituri (1896) är tre enaktare, av vilka "Fritzchen" inte endast är Sudermanns teaterverksammaste stycke, utan även en betydande karaktärstragedi. Johannes (1898) behandlar Johannes döparen, Die drei Reiherfedern (1898) är ett sagospel. De många följande, Johannisfeuer (1900), Es lebe das Leben (1902), Der Sturmgeselle Sokrates (1903, om revolutionsmännen från 1848), Stein unter Steinen (1905), Die Blumenboot (1905), enaktarcykeln Rosen (1907), Strandkinder (1909), Der Bettler von Syrakus (1911), Der gute Ruf (1912), Die Lobgesänge des Claudian (1914) och de tre skådespelen Die entgötterte Welt (1915) visar inga nya egenskaper, men ådagalägger merendels hans stora förmåga att ge levande människor och teckna skuggsidor av den moderna tiden, de måttlösa anfallen på honom, dem han sökte bemöta med ströskriften Verrohung in der Theaterkritik (1902), kan inte anses mer än till någon del berättigade. (källa)