Merinofår Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet merinofår

1. Merino är en rasgrupp av tamfår som främst hålls för ullproduktion. Merinofår är kända för att ge en mycket fin ull och är den viktigaste fårtypen för ullproduktion i världen.
2. Merinofåren har sitt ursprung i Spanien, där fårtypen finns dokumenterad sedan 1100-talet. Idag är fårtypen spridd över nästan hela världen. Australien, dit merinofår infördes kring början på 1800-talet, är idag det land som har flest merinofår. Australien är också det land i världen som producerar mest merinoull, och står för över tre fjärdedelar av världsproduktionen. Över 80 procent av den finaste kvaliteten av merinoull kommer från Australien. Andra länder som är stora producenter av merinoull är Sydafrika, Argentina, Nya Zeeland och Uruguay.
3. Merinofåren är medelstora får som typiskt är vita till färgen med vitt ansikte och vita ben. Ett flertal olika stammar har avlats fram, de flesta med tanke på ullproduktion, men vissa stammar även till en del med tanke på köttproduktion. De senare är i genomsnitt något kraftigare och tyngre än de första. Baggarna är vanligen behornade, medan tackorna är hornlösa. Men det finns även avelslinjer där man avlar fram hornlösa baggar. Omkring halsen och bogen är huden veckad. Även kring bakdelen förekommer hudveckning. Hudveckningens grad varierar beroende på stam och det är främst vissa starkt förädlade australienska och amerikanska merinostammar och avelslinjer som härstammar från dem som idag har en mer tydlig hudveckning (det finns också merinostammar med bara lite hudveckning eller slätt skinn). Hudvecken har antagits öka ullproduktionen, men denna uppfattning har tveksamt stöd i undersökningar, inte minst på grund av de problem som hudveckningen, i överdriven form, för med sig med avseende på ullkvalitet och djurvälfärd. Under 1800-talet bedrevs en intensiv fåravel, främst i Australien men också i USA, och man avlade bland annat selektivt på anlag för starkt veckad hud, ett drag som av tidigare nämnt skäl ansågs önskvärt, vilket resulterade i merinostammar med extrem hudveckning. Senare på 1900-talet svängde avelsinriktningen och avelsurvalet inriktades på att försöka få bort den överdrivna hudveckningen som erfarenheten visat förde med sig en rad problem, till exempel sårbarheten för parasitsjukdomen myiasis (innebär angrepp av fluglarver av vissa spyflugor, som gärna lägger ägg i fuktig päls eller på sårig hud, en sjukdom som i svåra fall kan leda till döden då fluglarverna äter sig in under huden och in i vävnaderna på fåren). Den extrema hudveckningen som kunde ses hos vissa merinofår kring slutet av 1800-talet och tidigt 1900-tal ses därför inte längre idag. Forskningen kring hudveckningen hos merinofåren, som började komma igång på 1920- och 1930-talet, har också visat att hudveckningen inte har någon fördel, men flera nackdelar, när det gäller ullkvaliteten, ekonomin och djurvälfärden. Avelsinriktningen mot ett minimum av hudveckning pågår ännu.
4. Merinofår är en fårtyp välämpad för halvtorra klimat och nomadiserande betesdrift. De är sällskapliga och har en stark flockinstinkt och fungerar bra att hålla i större flockar. De kan på grund av sin sällskaplighet känna sig mindre trygga i mycket små flockar (4-5 djur) än en del andra, mindre sällskapliga, fårraser.
5. Merinofår producerar mycket ull och måste klippas regelbundet, minst en gång om året, eftersom deras ull hela tiden växer. Om de inte klipps kan den ständigt växande ullen göra att de får svårt att röra sig, drabbas av värmeslag eller orsaka blindhet. Hur mycket ull ett merinofår producerar beror dels på stam och dels på andra faktorer, som kön, ålder och hälsa, men vuxna friska får kan producera 3-18 kg ull per år. (källa)