Miljöskildring Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet miljöskildring

1. Ett tidigt exempel på den deckarfilm, som senare skulle återkomma i Hillmansviten, kan ses i Farlig vår från 1949. Den är gjord av samme regissör som sedan skapade Hillmanfilmerna, Arne Mattsson. Farlig vår erbjuder en miljöskildring av den tidens Uppsala. Holmsten har här en dubbel uppgift, dels som filmens berättare, dels som en av huvudpersonerna, jur kand Bo Hagberg. Dennes janusansikte har skickligt tagits fram av Holmsten. (källa)
2. Andra verk från denna period som fortfarande spelas är Shakespeare-operan Macbeth (1847), och Luisa Miller (1849, baserad på Friedrich von Schillers Kabale und Liebe) som visar att tonsättaren behärskar den musikdramatiska genren. Verdi arbetade omsorgsfullt med Macbeth, men skrev om stora partier av den efter uruppförandet. Luisa Miller ses av många som en vändpunkt i Verdis skapande, och det verk med vilket hans första period avslutas. Orsaken är att berättelsen skiljer sig från de tidigare operorna, och förebådar La traviatas miljöskildring. (källa)
3. Serien fick en del kritik för sitt omständliga tempo och de mest negativa rösterna talade om segt och tråkigt med stelbenta repliker. Elisabet Sörensson i Svenska Dagbladet (24.1) såg trubbigheten som en tillgång eftersom det befann sig på oceaners avstånd från de amerikanska glamourserierna med deckare på tjusiga nattklubbar, är tjusiga och löser problem medan de tar sig en drink. Den finske kriminalaren Skogman spelad av Pehr-Olof Sirén verkade pålitligt purken likt en finsk Michel Simon. Därmot kunde man ha invändningar mot den slappt insatta musiken som dränkte dialogen och skapade en krypande irritation. Hemming Sten jr i Expressen (24.1) hade liknande synpunkter. Den var välgjord och poliserna talade finlandssvenska vilket gav det en extra touch. Här fanns inga deckarhjältar, inte ens antihjältar som Colombo och Engeln, som utför sitt rutinarbete. Musiken är väl funnen men lite påträngande. Karl-Olov Eliasson i Dagens Nyheter (7.2) påpekade att det inte hände så mycket för poliserna pratade så mycket och Carl Mesterton som skrivit scenariot älskar det övertydliga och snusförnuftiga kommentarer. Dumma poliser kan nog utnyttjas som samhällskritik som hos Sjöwall-Wahlöö men här blev det bara komiskt. Intrigen var dock spännande så man får nog hänga med till slutet. Bernt Eklund i Expressen (31.1) såg dock inget större negativt i det långsamma tempot utan menade att det kunde bli riktigt bra även om en del var valhänt. Hans Schiller i Svenska Dagbladet (28.2) ansåg att den miserabla svenska deckartraditionen inte blev bättre av att låta de finska bröderna och systrarna komma till hjälp, snarare tvärtom. Björn Norström tog även han upp det långsamma tempot i Expressen (TV-bilaga 21.2). Den långsamhet som varit seriens metod och avsikt har blivit det i alltför hög grad. Man hade inte varit vuxen uppgiften att presentera denna vardag som den verklighet som den borde vara och det brast i regi och skådespeleri. Men visst hade serien en påtaglig charm i bland annat sin miljöskildring. (källa)