Missdådare Synonymer Betyder Uttal

• bandit
• brottsling
• förbrytare
• illgärningsman
• ligist
• ogärningsman
• skurk

Hur används ordet missdådare

1. Enligt den vanligaste myten är spöken människor som dött, och som av någon anledning hemsöker en plats, exempelvis sin dödsplats, kyrkor, på kyrkogårdar, på galgbackar, där de bodde, eller, om de varit missdådare, på de platser där de övat sina illgärningar. Även slott och herresäten är klassiska spökplatser. I modern tid verkar stora opersonliga platser ha övertagit en del av deras roll som spökvisten, en av de populäraste varianterna av moderna spökhistorier är underjordiska kulvertar under exempelvis stora sjukhus (som i Lars von Triers teveserie Riket). Det finns också legender om spöken som rör sig över stora områden, exempelvis över hela länder, regioner eller hav – Ahasverus och den flygande holländaren är exempel på sådana sägner. (källa)
2. De som den svenska krigsledningen under skånska kriget kallade för snapphanar, men som senare historieskrivning velat visa vara mer komplex, kan sägas ha utgjorts av åtskilliga olika kategorier. En kategori var reguljära specialförband under till exempel Pieter Sten eller generalmajor Meerheim som arbetade mycket bakom fiendelinjerna med att inhämta underrättelser och få ut personer därifrån, men också med att förhindra svensk skatteindrivning i Skåne. Dessa specialförband samarbetade nästan alltid med danske kungens friskyttekår som i svenska ögon utgjorde ytterligare en kategori snapphanar, båda dessa grupper var anställda av danska staten. Friskyttekompanierna bestod till största delen av skåningar men också av danskar och ett fåtal tyskar, polacker och till och med svenskar. Ofta var kompanierna rekryterade häradsvis men det förekom även kompani som huvudsakligen bestod av studenter från Köpenhamn och Lund, samt kompanier som bestod av arméveteraner. Dessa kompanier var samtliga lätt beväpnade ridande förband på 40–200 friskyttar som opererade över stora områden och främst angrep den svenska arméns försörjningslinjer. Friskyttarna samarbetade också med kompani av lejda kroater som specialiserats på liknande krigföring ute i Europa. En tredje kategori var helt vanliga bondeuppbåd, där den lokala befolkningen tog till vapen mot annalkande svenska styrkor, denna kategori var vanligast i inledningsskedet men fortsatte genom hela kriget. En annan grupp snapphanar var de danska fogdar som övervakade dansk skatteindrivning och furagering (anskaffning av foder) och som ofta kom ihop sig med svenska trupper med samma mål. Ofta nog samarbetade dessa fyra grupper och bidrog med manskap till olika danska krigsoperationer och oftast var de styrda från Köpenhamn. Generalmajor Meerheim i den reguljära danska armén var ytterst ansvaring för friskyttarnas operationer. En sista kategori var de stråtrövare som strök omkring i skogstrakterna och som absolut inte hade något med krigsledningen att göra. Deras plundringar riktade sig inte bara mot den svenska armén utan även (och i en större utsträckning) mot civilbefolkningen. Riktigt vilken omfattning stråtröveriet hade under skånska kriget är oklart, men källorna visar att det förekom missdådare på båda sidor som utnyttjade lokalbefolkningen på skamligt vis. (källa)
3. Inför julen 1914 hade många olika grupper gjort fredsinitiativ. Bland dessa fanns Emily Hobhouse som var suffragett och påven Benedictus XV. Även om det inte blev fred så tystnade vapnen hos de 100 000-tals stridande. Tyska förband började tända ljus och dekorera julgranar, varefter de olika ländernas soldater sjöng julpsalmer. Mindre grupper gav sig ut i ingenmansland och julgåvor byttes. De högre befälen blev bestörta och hotade straffa de missdådare som inte dödat fiendens soldater. Året efter beordrades bombardemang under julen för att säkerställa kriget. (källa)
4. Erinyerna tänktes förfölja missdådare och driva dem till vansinne. Dessa kunde inbegripa personer som mördat, begått mened, inte visat tillbörlig respekt mot föräldrarna eller brutit mot gästfrihetens lag. De hämnades också de mördade som ej fått upprättelse. De kan ses som något av urtidsgudomligheter vars antal till en början är obestämt men som under Euripides tid fastställdes till tre, deras verksamheter, sinnelag och namn tillkommer under hellenismen. (källa)