Missräkna Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet missräkna

1. Karl Gustav hade åter missräknat sig på sin egen styrka, på motståndarens försvarskraft och på de europeiska makternas hållning till hans hänsynslösa svenska erövringspolitik. Karl Gustav höll sig kvar på de danska öarna, som därmed blev krigets huvudsäte, men hans ställning blev under 1659 allt svårare. Holländska flottor spelade herrar i de danska farvattnen, i november 1659 tillintetgjordes vid Nyborg den svenska hären på Fyn av förenade österrikare, brandenburgare, polacker, danskar och holländare, och huvudstyrkan på Själland smälte samman. Planerna på Danmarks tillintetgörelse måste ges upp, liksom förut planerna på Polen. Karl Gustav erkände det, och han erbjöd fred åt både Danmark och Polen, men ännu hoppades han på endera sidan vinna något, och han avslog varje avträdelse även från erövringarna i Roskildefreden, såvida inte ersättning gavs. Han räknade alltjämt med förändringar i makternas inbördes ställning, och han beredde sig till nya ansträngningar. Sveriges ständer kallades till Göteborg för att åtaga sig dessa, och kungen mötte dem i januari 1660. Då insjuknade han plötsligt och dog efter några få dagar, natten mellan 12 och 13 februari 1660. (källa)
2. År 1695 inrättade han en fri- och fattigskola och ett par andra skolor samt 1697 en latinskola. Med fattigskolan förenade han en anstalt för fader- och moderlösa barn, och då utrymme snart saknades för det stora antal, som anmäldes till inträde i densamma, lade han 24 juli 1698 grundstenen till barnhuset i Halle, förlitande sig på, att medlen till byggnadens fullbordande skulle inflyta genom frivilliga bidrag. Han missräknade sig inte, och 1701 var byggnaden färdig. Vid Franckes död fanns i barnhuset 100 pojkar och 34 flickor, och vid samtliga anstalterna undervisades över 2 200 barn, med 167 lärare och 8 lärarinnor. (källa)
3. Efter riksdagens slut kom med anledning av sjuårskrigets utbrott den europeiska storpolitiken med sina lockelser till Sverige. De förbundna makterna, Frankrike och Österrike, önskade Sveriges deltagande på deras sida för att lugna de tyske protestanterna. Höpken hade dittills stått i nära förbindelse med Frankrike och 1754 förnyat vänskapsfördraget med denna makt på 10 år, fastän det gamla fördraget utlöpte först 1758. Han hade 1756 med anledning av sjökriget mellan England och Frankrike slutit en traktat om väpnad neutralitet med Danmark, närmast riktad mot Englands angrepp mot den neutrala handeln och sjöfarten. Nu ansåg han sig utan fara kunna gå Frankrike ännu ett steg till mötes, då han i mars 1757 slöt en traktat med denna makt och Österrike, enligt vilken Sverige som garant av westfaliska freden avgav en deklaration i Regensburg mot Preussen. Härvid hade Höpken tänkt stanna. Men omedelbart därefter kom nya anbud om stora subsidier och hela Pommerns återvinnande, om Sverige aktivt deltog i kriget. Det visade sig nu, att Höpken icke var kraftig nog att fasthålla sin ståndpunkt. Det traditionella beroendet av Frankrike, till vilken makt nu även Ryssland anslöt sig, hoppet om en lätt vinst förmådde den svaga partiregeringen att ge efter, och efter lång tvekan slöt sig även Höpken, på vilken avgörandet främst berodde, till krigspartiet (juni 1757). Preussens oväntade motståndskraft visade snart, att man missräknat sig, och i stället för vinst syntes inom kort arméns kapitulation och Pommerns förlust förestå. (källa)
4. Under sin tjänstgöring i Cheltenham fann han, att han missräknat sig på lågkyrkans religiösa ideal och arbetsmetoder, varför han lämnade sin plats, genomgående en säkerligen länge förberedd religiös kris. Den tyska idealismen (delvis genom Coleridge) och Carlyle spelade därvid en roll, mera betydde en djupgående meditation över Skriften och en oupphörlig inre kamp att lära känna sig själv och få makt över sig själv. Den ståndpunkt han nådde fram till har betecknats som intuitiv-religiös. (källa)